Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Hr Waldenström och de badande kvinnorna, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vill ett ögonblick antaga, att man har rätt att släpa konsten
inför moralens domstol, och nägot granska herr Waldenströms
konstbesynnerliga åsigter, för att se till hvilka förvillelser och rasande väldgäst- ’
ningar i vära museer deras förverkligande skulle leda. Om herr
Waldenströms anmärkning mot »De badande kvinnorna», att de i bakgrunden
bekikas af män med sädana lystna blickar, att det ej ens kunde
ifråga-komma att beskrifva deras beskaffenhet för vår mångbepröfvade riksdag,
borde tillmätas afgörande vigt, sä skulle i samma fördömliga kategori
komma att inordnas Kronbergs skattade »Jagtnymf» och för att ta ett
mer betydande exempel, alla de »Susannor i badet», som från sä många
mästares penslar utgått sköna och beundrade, ehuru de otvifvelaktigt
betraktas af minst lika graverande blickar som de, hvilka komma
kvinnorna i herr Björks taflor till del. Och -skulle, i enlighet med herr
Waldenströms anmärkning mot den andra hufvuddelen af dekorationsmälningama,
det vara förbjudet att återgifva bachant-upptäg pä duken, så månde, för
att äfven här ta blott det närmaste exemplet, det blifva af nöden
.innesluta Rubens mästerverk i ett rum med öfverskrift: Endast för herrar!
— hvartill inträdeskort för folk med stadgade seder till äfventyrs
utdelades af statskyrkans och separatisternas presterskap i granskande förening.
Hvad angår herr Waldenströms anmärkning mot deras föiekomst just i
denna lokal, så har man väl knappast annat än af okunnigt folk hört
talas om,. att lokalens beskaffenhet måste påtvinga konstverkets ämne en
sådan begränsning. Åtminstone var så icke seden under konstens
högsta tid, dä man målade nakna figurer i sjelfva kyrkorna. Innebörden af
detta skäl synes mig vara, att presterna, som, ehuru ^orøjZförsmädare
derför ej äro ^/försmädare, gerna ville glömma sin hebreiska under
måltiden. Men hvad kan artisten eller regeringen hjelpa om konstverk för
våra prester äro som ett främmande tungomål?
— »Men lättsinnigheten då, den verkliga liderligheten, som
utströmmar från dessa konstverk och kränker våra ögon! . . .» yrka Vårt Land
och herr Waldenström i from förening. Jag vill härpå svara, att hela
den klass ibland halftalanger, som gemenligen kallas skrymtare, enligt
hvad erfarenheten ger vid handen, pläga hafva onda ögon. På sin tid
upphäfdes af slika illasinnade mot Goethes Faust* stridsropet »oanständig!
samtidigt med att den ädla drottning, som då i Tyskland ansågs vara
typen för kvinlig värdighet och finkänslighet, läste Faust med andakt och
innerlig behållning för sina högsta andliga intressen. Dem renom är ju
allting rent. Men för dem, som hafva onda ögon, kunna de allra
kyskaste föremål bli skamliga. Ty ur deras hjertan uppstiga onda tankar, som
vidare utstråla ur deras ög<m och fästa sig vid föremålet, ofta utan att
de sjelfva veta det, så att det som i sig sjelf är hvitt för dem blir svart,
det som i sig sjelf är rent för dem blir smutsigt, och det som i sig
sjelft är dygdigt af dem stämplas lastbart, oaktadt alla dessa slemm a
lyten icke finnas i föremålet utan endast och allenast i deras förderfvade
hjertan.
* Jag vill strax undskylla mig för att på minsta vis vilja med Goethes Faust
jemnställa’ den eljes förträfflige herr Björks taflor, som förefalla särskildt i anseende till
salens öfriga dekorering medelmåtttiga. Men jag har heller icke tagit till orda för att
försvara dem utan för att häfda konstens själfbestämningsrätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
