Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Musikrevy, af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
frihet frän stora gester djupt gripande, den mot himlen riktade blicken
och det trofasta handslaget åt Tannhäuser efter samtalets slut gifva oss
säkrare än ord vissheten om att Wolfram afstår från alla förhoppningar
för egen del för att endast egna sig åt de andras lycka. En alldeles
ovanlig glans förlänades åt Wolframs sång under pristäflingen, hvilken
brukar gå oss temligen spårlöst förbi, ej därigenom att stämmans
skönhet eller styrka öfverträffar vår egen värderade Wolfram-framställares,
utan genom det varmt uttrycksfulla, det svärmiskt exalterade i föredraget,
som oemotståndligt ryckte en med sig. Hr d’Ändrade sjöng detta parti
på oklanderlig tyska; fröken Labia, som alldeles obehöfligt, då ju fru
Östberg fanns att tillgå, gaf Elisabeth, sjöng naturligtvis på sitt
modersmål, hvadan man äter hade det tvätydiga nöjet att höra 3 språk i
behaglig vexling. Operan i sin helhet gick denna afton ganska skralt, hr
Bratbost, hvilken som Tannhäuser brukar ha en af sina bästa uppgifter,
detonerade betydligt, så gjorde äfven hr Sellergren — landtgrefven sin
vana trogen, och till och med den stora festkören ansåg sig vid ett
tillfälle pä oroväckande sätt böra följa detta höga exempel.
Den minst intresseväckande af de nya uppgifter, hr d’Ändrade vid
detta gästspel framförde, var ur »Ernani» kejsar Karl V:s stora scen i
grafhvalfvet före och under kejsarvalet, måhända mest därför att den i
musikaliskt hänseende är den minst betydande och väl äfven därför att
den ger mindre tillfälle till någon djupare ingående karaktäristik, hvari
hr d’A. är mästare.
Så mycket mer anslog eller rättare slog med häpnadsfull beundran
hans framställning af Tonio i »Pajazzon».
Redan i prologen öfverraskas man af att se Tonio framträda framför
förhänget, utrustad med sina nan-attribut och under grimaser och
otympliga skutt vandra där af och an. I stället för att, såsom här varit
brukligt, sjunga prologen enbart i vemodiga tonfall, hvarigenom den i själfva
verket blir alldeles lösryckt från själfva pjesen, sökte d’Ändrade med
djärf genialitet att knyta fast den närmare vid det följande genom att
redan i prologen låta Tonio spela sin rol som enfaldig pajas. Denna
nya uppfattning verkade, såsom allt hvad den geniale konstnären gör,
oemotståndligt öfvertygande på åskådaren och litet hvar fick i ett nu
klart för sig: »Just sä måste kompositören ha menat det!»
Med hvilket allt mer stigande intresse följde man icke den i början
oförarglige, men, sedan hans kärlek besvarats med hån och piskrapp,
ursinnigt hämdlystne narren; . beundransvärdt var det stumma spelet
under Neddas monolog, hurusom Tonio i stum hänryckning liksom
medvetslöst dragés allt närmare henne, huru han än låter sig falla pä marken
lik en stor klumpig hund, än hasar sig upp pä bänken med allt annat än
graciösa fasoner, allt under det att blickarne äro liksom hypnotiskt fästa
vid hvarje hennes rörelse; gripande var att se och höra hans
kärleksförklaring. och till slut det vilddjurslika tjutet, dä han får slaget af piskan.
I jämnhöjd med detta sannskyldiga mästerstycke af scenisk konst
eller måhända öfver det till följd af den större uppgiften står d’Ändrades
Don Juan, där han helt visst icke öfverträffas af någon nu lefvande
konstnär. Det ligger öfver hela denna prestation en rent af obeskriflig
glans, ett lif, en eld, en elegans, en fulländning i de minsta detaljer,
utarbetade med sådan omsorg, att de aldrig bortskymma totalbilden. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
