Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Musikrevy, af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. "332
bedårande utseendet, den smidiga välbildade figuren, den obesvärade
plastiken, det sydländskt lifliga och friska spelet, den från första tonen
till den sista konstnärliga sången bilda ett helt af öfverväldigande verkan.
Man kan möjligen disputera om huruvida d’Ändrades strängt
realistiska uppfattning af Don-Juanstypen är den riktiga, en och annan kan
känna sig mer tilltalad af en något mer romantisk typ, men hvad man
ej kan disputera om är att han utför sin uppfattning med en konsekvens
och med en genialitet, hvars motstycke blir svårt att finna. Man vet ej,
hvad i denna prestation man mest skall beundra — hans mönstergilla
sätt att sjunga recitiven, den utsökta fraseringen, det bundna föredraget,
det distinkta uttalet af texten; ‘så t. ex. går trots den fenomenala
snabbheten i champagne-arian ej en ton och ej ett ord förlorade, den fint
genomtänkta och utförda nyanseringen i sättet, hvarpå han vänder sig
till olika offren för hans aldrig tillfredsställda begär. Man har t. ex.
anmärkt, att han ej sjunger serenaden med det smekande välljud, som
man där skulle vilja höra; men äfven häri ligger nog en mening: må vi
betänka, att han ej sjunger serenaden för en donna Anna, i hvilket fall
helt visst föredraget blifvit ett annat, utan för Elviras kammarjungfru; så
visar ju också den vårdslösa ställningen mot dörrposten, att hela saken
är för honom ej af alltför stor vigt.
Bland glanspunkter i den sceniska prestationen är t. ex. det stumma
spelet under Elviras klagan för Anna och Ottavio, den roliga pantomimen
med Leporello utanför Elviras balkong, scenerna med Zerlina och Mazetto
samt den sista gripande scenen med statyn.
Vid sitt sista återgifvande af Don Juan öfverraskade hr d’Ändrade
med att sjunga en vers af serenaden på god svenska, hvilka vi osökt få
taga som en grundlig baklexa åt fröken Labia, hvilken ännu ej hunnit
lära sig ett ord svenska på 2 år, samt åt K. Operans direktion, som
låtit sig nöja därmed. Vid tal om »fkn Labias previlegier» beklagade vi
i ett föregående häfte af Nordisk revy detta missgrepp och finna nu med
nöje, att man sent omsider äfven från andra håll börjat framställa
yrkanden i samma syfte.
Lyckligtvis absorberade d’Ändrade så lifligt uppmärksamheten på
på sin person, att man ej hade allför mycket tid och uppmärksamhet att
egna åt hans meduppträdande, och väl var det, ty dessa voro nog ej
fullt lika mycket af prima kvalité som Don Juans representant. Den
enda, som utom d’Ändrade och hr Sellergren-guvernören, hvilken i denna
roll är oöfverträfflig, kunde sägas fylla sin uppgift, var fru Östberg. Ehuru,
som bekant, icke Mozartsångerska, var hon likväl här liksom i »Figaros
bröllop» väl på sin plats tack vare sin rutin, sin samvetsgrannhet och sin
vackra utbildning som sångerska, ehuru uppgiften ej tycktes alltför lifligt
intressera henne förr än i 3:dje aktens stora aria, hvilken gafs med
praktfull brio och med en koloratur, för hvilken inga svårigheter funnos till.
Öfriga uppträdande voro till den grad under måttet, att ofta nog
prestationerna verkade motsatsen af hvad därmed åsyftades. Så med de
båda buffafigurerna Leporello och Mazetto, af hvilka i synnerhet den senare
var mer än lofligt ledsam, under det däremot de båda ultratragiska
karaktärerna Donna Anna och Ottavio emellanåt blefvo rätt muntrande, den
sehare genom sin automatiska tröghet, den förra genom sin obesvärade frihet
från allt förnuft i frasering, diktion och aktion. Fröken Labias utseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
