Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - En skizz af Maupassant, novell af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
— Nu ska’ jag säga han vill göra öss nyfikna, mumlade fröken
Aja ut i rymden.
’— Nå, då börja vi! Historien heter Situation fatale.
Kandidaten satte pincenezen på sig.
Han började läsa, långsamt — »för att få tid att njuta af sitt
gudomliga uttal», mumlade fröken Aja en gång under en konstpaus —
men korrekt — det var hans stolthet att vara felfri, när det gälde att
tala eller läsa franska.
Den lilla skizzen hade följande innehåll.
Mademoiselle Angelique tog en sista öfverblick öfver sitt arbete.
Den gamla damen smålog förnöjd, då hon såg sig omkring i det lilla
rum, hon ordnat med sådan smak och sådan omsorg. Det var nätt
som ett dockskåp. Allt var nytt, hvarje föremål hade hon själf valt ut,
och hon hade utan att tröttna stått bredvid tapetseraren och gjort sin
vilja gällande. Hon hade själf veckat de rosiga gardinerna framför
sängen och fäst det hvita draperiet öfver toaletten, som stod framme vid
fönstret.
När lilla Louison på morgonen skulle sätta sig här för att reda
ut sitt långa blonda hår, så skulle hon på sidan af om den lilla, spegeln,
där hon skulle småle ett god morgon till sin egen förtjusande bild, ha
utsikt öfver trädgården med de gamla trädens frodiga grönska och
slin-gerväxterna, som helt och hållet dolde giannhusets mur. Hon skulle se
lusthuset och rabatterna och höra fågelsången, men hon skulle ej se
någonting af detta otäcka Paris, där den lilla trädgården var en idyll,
gömd i massan af grå byggnader, upptornade och sammanträngda
mellan myllret af trånga, fula gator. Lilla Louison skulle ha sitt fågelbo,
sitt fridlysta fågelbo, midt inne i stenmassan, som trängde på från alla
häll, och där skulle det söta barnet och hennes gamla tant lefva
stillsamt och tillbakadraget utan att taga någon notis om den onda värld,
som myllrade utanför deras idyll. Barnet skulle fylla fogelboet med sol,
ungdom och glädje, och tanten skulle känna sig ung på nytt, dä hon
åter hade lilla Louison hos sig.
Hur länge hade det kära barnet nu vistats i pensionen — i den
fashionabla, i allo aktningsvärda pensionen, hos madame de Beauvallan?
Ja, det gaf sig fröken Angelique inte tid att räkna efter, det säkra var,
att Louison skulle bli förtjust och tacksam öfver att allt var ordnadt så
trefligt och öfver att tant höll så mycket af henne.
Mademoiselle Angelique var liten och fin, hade ljusa, barnsliga
ögon och håret sedesamt slätstruket — en gammal jungfru, som lefvat
sitt lif inom sitt hems fyra väggar, hvarje dag den andra lik, utan
om-vexling och utan andra tilldragelser att minnas än då lilla Louison for
till pensionen och då hon själf reste ut för att helsa *på sin lilla skatt.
För världen hade fröken Angelique alltid hyst ett misstroende,
som blef allt starkare med åren. Ju mindre gemenskap man hade med
andra människor, dess bättre! Det säkraste var att vara på sin vakt
och hälla sin dörr omsorgsfullt stängd. Hon hade lefvat ensam med sin
piga, med Rose, som var en litet enfaldig men hjärtans beskedlig tös
från Bretagne och som minsann inte var den, som tyckte om att ränna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
