Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - En skizz af Maupassant, novell af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
pä gatorna eller stä i porten och sladdra med det andra tjänstfolket,
utan som mademoiselle var lika säker pä som pä sig själf.
Men hvar kunde hon hälla hus, som inte kom med blommorna?
Här skulle vara blommor i vaserna, blomdoft i rummen, Louison skulle
bli förtjust, när hon trädde in, öfverlycklig skulle hon hoppa in i sin
fågelbur, och hon skulle aldrig ha någon lust att lemna den, allra minst
för att gå att gifta sig med någon ungherre, som hvarken hon eller tant
kände och som bara skulle göra dem olyckliga båda tvä.
Fröken Angelique flyttade vaserna från nattduksb ordet till
toaletten och tog åter en sista ’öfverblick öfver det hela. Kunde Louison
önska sig en mera lämplig ram omkring sin lilla täcka person? Allting
var nätt, ljust och gladt, allt var blänkande nytt, där fans inte en fläck,
ingenting som störde intrycket af renhet och fraicheur.
Tapeterna voro hvita med skära rosor och grönskande guirlander,
möblerna också hvita, sängtäcket ljusblått. Allt var färdigt, där fattades
ingenting — utom blommorna och Louison själf.
Nu slog pendylen i salongen. Hvad tänkte då Rose pä? Rose
hade verkligen blifvit slarfvig på sista tiden. Hon som förr varit så
villig och så rapp och rörlig, hade funnit på ett sätt att göra sig
osynlig, som retade mademoiselle och förvånade henne på samma gäng —
hon var inte van vid dylikt.
Det fattades bara att flickan inte kom i tid med blommorna och
inte hade vagnen med sig, och att mademoiselle således inte hann ner
till bangården i rättan tid! Om hon slarfvade nu och förstörde denna
dag för sin matmoder — det skulle aldrig förlåtas, då skulle Rose, sä
beskedlig hon än var, bli körd på porten och det innan solen ginge ner.
Nå, det var väl, där hörs hon i förstugan!
Mademoiselle skyndar att öppna, så otålig är hon. Rose blir
synlig. Hon är dödsblek, hon behöfver inte tala om, att hon med möda
förmått släpa sig uppför trapporna. Hon kan inte säga ett ord,
mademoiselle får intet svar på sina ängsliga frågor. Men blommorna har hon,
och mademoiselle tar korgen, medan flickan kommer efter och
tillintetgjord sjunker ner på närmaste stol.
Men när mademoiselle fått blommorna fördelade i vaserna och
vänder sig om, får hon se Rose stå bakom sig och hålla sig fast i
dörrposten.
— Hvad står på? Hur är det fatt?
— Jag dör, säger Rose med en röst, som alls ej är hennes
vanliga. Jag dör på fläcken. Jag tror, att jag skall få en liten.
Mademoiselle Angelique begrep i första ögonblicket ingenting. Hon
hade ingen annan tanke än den, att flickan stod och gjorde narr af
henne, att den beskedliga Rose var från förståndet. Men sä blef hon
ursinnig. Flickan skulle öfvérlemnas till polisen, i kurran skulle hon, hon
som vågade skrämma sin matmor på det sättet.
Men snart måste mademoiselle också fatta tag i dörrposten. Tänk
om flickan m« nade det hon sade ? Hela rummet böljade dansa rundt
för den gamla damens ögon, hon visste hvarken hvad hon sade eller
hvad hon tänkte, och det var först efter en stund, hon fick klart för
sig, att detta i själfva verket inte var något skämt och intet skrämskott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
