Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - En skizz af Maupassant, novell af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 349
Dä blef det lif i huset. Det var i alla fall en lycka i olyckan
att det fans grannar — den stackarn därinne skulle ha kunnat dö på
fläcken. Och mademoiselle Angelique unnade henne inte att få dö.
Hon skulle lefva — och sedan skulle hon blygas till döds.
Nu stannade hon ute i sin salong, medan de andra voro
sysselsatta där inne — inne i Louisons pyntade, förtjusande fågelbo —
skänd-ligt, skändligt! Aldrig skulle hon glömma detta, aldrig förlåta, det var
en skamfläck i hennes lif, detta som hon upplefvat under de sista
timmarna.
Hon höll händerna för ögonen, hon var tillintetgjord, var stel af
fasa och blygsel, men på samma gång hade hon en känsla af att hon
spelat en löjlig roll i denna fatala situation och att hon var en löjlig
gammal varelse, som hade ingenting att göra i världen och som så gärna
kunde lägga sig ner att dö.
Hon hade inte ens kraft att börja gråta. Hon visste hvarken ut
eller in, hon endast fann allt så genomsorgligt och så ömkligt.
—■ Mademoiselle! Grannfrun där nerifrån tittade ut. Nu är det
gjordt. Det är en liten flicka, så vacker som en ängel från himmelen.
Ni blir hennes gudmor, inte sant?
I stället för att svara rusade mademoiselle upp, ut i tamburen —
man hade lämnat dörren öppen. Hon hade hört röster i trappan, den
röst som skulle fylla fågelboet här uppe med jubel och glädje.
Det var Louison, som stormade in. Den gamla damen fick nätt
och jämt tid att slå dörren i lås bakom sig, mellan den oskuldsfulla
flickan och styggelsen därinne.
— Du får bo inne hos mig, var det första hon sade. Du skall
alltid bo inne hos mig . . .
Kandidäten lät tidningen falla och såg upp på sina åhörare.
— Det var en smula starkt, sade Aja.
— Det är något infamt i Maupassants tjufpojksaktighet, sade den
lilla friherrinnan med djupsinnig min. Tänk hur det roat honom att
hitta på en dylik situation -— att välja just en gammal dygdesam fröken
till föremål för sitt elaka skämt — och att tillspetsa det på ett sådant
sätt. Det är riktigt nedrigt påhittadt! För resten är historien en typisk
Maupassant.
— Men det är ändå inte bara tjufpojksaktigt, menade Aja. Det
är någonting i det, som vi målare pläga säga.
Men här afbröts kritiken af att kandidaten brast i skratt. Han
skrattade så, att han tappade pincenezen gång på gång. Han var mer
än vanligt nöjd med sig själf.
Ty historien stod alls inte i Gil Bias och Maupassant hade aldrig
skrifvit den. Utan kandidaten hade hört den berättas af en gammal
moster hemma i Stockholm. Han hade skrifvit upp den som ett franskt
stilprof — och det var han, som var tjufpojken.
Georg Nordensvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
