Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - En skizz af Maupassant, novell af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34’8
häller. Och då måste hon sätta sig, ty det var som hade åskan slagit
ner framför hennes fötter.
— Skynda dig bort! skrek hon. På ögonblicket härifrån!
Men hon hörde Rose svara:
—- Kära mademoiselle, jag kan inte röra mig ur fläcken.
Vid dessa ord återfick mademoiselle Angelique ögonblickligen sina
krafter. Hon skyndade upp och stod eldröd af vrede och med gnistrande
ögon framför den tillintetgjorda flickan.
— Gud i himlen, en sådan skam! En sådan nedrighet’ Något
sä oerhördt! Det är ju inte möjligt —,. att kunna hitta på något så
infamt!
Röda fläckar susade förbi den gamla damens ögon. Hon kände
sig i stånd att mörda den eländiga och gömma hennes kropp, stoppa
in den någonstädes, där den aldrig skulle hittas.
Men trots sitt öfversvallande raseri var det med den mest milda
och mjuka ton, hon kunde åstadkomma, som hon sade:
— Försök att gå in i ditt rum, lilla Rose, du fär stödja dig på mig.
— Jag kan inte ta ett steg, svarade Rose.
Den gamla damen storgrät af förargelse. Det var den mest
skänd-liga uträkning, mänsklig fantasi kunde hitta på. I tio år hade det
kräket varit i mademoiselles tjänst, i tio år hade hon gått där med sin
beskedliga bondfysionomi qch fört sin godtrogna och människoälskande
matmoder bakom ljuset. Ty detta var nog inte första gängen, Gud vet
hvad hon gjort allt för skälmstycken under tio är! Men vänta, den
eländiga varelsen skulle få veta, hvad hon var värd!
I alla fall kunde man inte låta stackarn dö. Och ingen människa
fans det, som kunde hjälpa!
— Gå inte ifrån mig, kära mademoiselle! skrek hon.
Var det inte så man kunde rifva håret af sig! Fröken Angelique
kände kallsvetten på sin panna. Detta skulle hända henne! Hon som
lefvat så otadligt som ett af kyrkans helgon, hon som kunde visa upp
ett snöhvitt blad för hvarje dag . som gått, allt sedan hon föddes för
sextio är sedan, hon hvars tankar skälfde. tillbaka för hvarje fläkt frän
den onda världeri och som skyggat för beröringen med allt, som ej var
absolut fläckfritt, hon var nu här, ensam med denna — —- denna —
det fans inte ord för detta i språket —- och till råga pä allt elände var
det hennes kristliga plikt att hjälpa stackaren, och det var i själfva
verket det allra kinkigaste.
Och att det skulle hända just här uppe! Rosor på väggarna och
blommor i vaserna och allting så rent och fraicht, allt färdigt att möta
lilla Louisons blick, när hon glad och lycklig skulle hoppa hit in . . .
Herre Gud, nu är kanske tåget kommet! Så vida det inte är
försenadt, det mätte väl för allt i världen vara försenadt! Tänk om hon
kommer — och får se sitt lilla fågelbo, hur det ser ut! — Det blåa
täcket hade mademoiselle likväl haft sinnesnärvaro nog att rädda i tid.
Mademoiselle var så utom sig af harm och raseri och skam, sä
hon visste inte mera hv<id hon sade eller gjorde. Till slut måste hon
ändå bekväma sig att springa ned till grannarne och begära hjälp —
tala om för dem — tänk det! — tala om hvad som händt uppe hos
henne — hos henne — och begära hjälp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
