Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Två utställningar, af Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37-0
Nu som oftast torde de som prisa Carl Larsson i hans serioso-stil
ej göra konstnären någon stor tjänst, då hans kynne ögonskenligen
spelar i annan riktning. Det lekfulla, det fina, det kvicka, det behändigt
eleganta, det putslustigt snirklade — se der egenskaper, som den
stundom mera klarsynta allmänheten med rätta beundrar hos denne Protens
blånd våra konstnärer. Då Carl Larsson på detta område lyssnar till
skönhetens distinguerade anspråk gentemot” ett öfversvallande lynnes
burleska lockelser, förenar han det komiska med det förfinade till en grad,
som ger honom privilegium på att vara den demokratiska rococons mästare
j vårt land.
Denne i flere afseenden diametralt motsatt är Karl Nordström, hvars
namn länge varit en stridsfana och mot hvars taflor de akademiske öfvat
sig i målskjutning. Hädanefter torde dock pilarné falla oskadliga till
jorden. Ty efter att förut ha segrat i Kristiania och Köpenhamn har
i Stockholm Nordström i år legitimerat sin rätt till en hög ställning. Hos
den stora massan vågar jag väl icke tro, ty en man som likt Nordström
med sina konstverk nog otörtäckt ställer dubbelfrägac:
»Åskådare, hvad tycker du om mig?»
»Åskådare, hvad tycker jag om dig?»
kan säkert ej hos ett folk, som städse väpnar sig mot originaliteten,
vänta någon snar popularitet. Men hos konstälskarne, hos dem hvilka
glädjas när de se talangen i strid med en fiendtlig opinion omsider
intaga en plats efter sitt värde.
Nordströms konstnärliga skaplynne framträder i är kanske klarast i
nattstycket med de af brandgult sken belysta grantopparne i förgrunden,
popplarnes vaktposter i bakgrunden och det mörka plutoniska djupet
däremellan. Innebörden af den uppfattning, som. här får sitt uttryck,
synes mig vara ett triumferande betvingande af mörka makter. I trots af
mycket, vill verket liksom säga — i trots af de svårigheter hvari vår
karga moder naturen försätter de svärmodiga mänskobarnen — i trots
af att vår jord, som Homer betygar och Goethe utlägger, är det
egentliga Inferno — svingar sig anden upp öfver mörkrets regioner, segerrikt
kufvande den gamle Orcus.
Nordströms djupa poetiska begåfning motsvaras förträffligt af en
djup och ren färg. Hvar för sig sällsynta tror jag dessa koloristiska
egenskaper aldrig förekomma förenade utom i tjänst hos en betydande
talang. Kommer härtill att Nordström på senare åren utvecklat mycken
rikedom i färgskalan, befinnes han i detta en målares första hufvudstycke
ovanligt rikt utrustad.
Nordströms teckning är kraftfull och energisk med kanske någon
ensidig böjelse för raka linier. Der motivet intvingar äfven runda, synes
mig hans liniespel bli rikast och mest harmoniskt. Såsom i Landskap
vid Solnedgång med kullen brandgul i den nedgående solen och
blomsterarabesker i förgrunden, medan mellanplanet intages af rönnbärsbuskar,
hvars bär glänsa likt persiska frukter. De utomordentligt fasta linier, som
mjukt och dock kraftigt sammanhålla denna tafla, så att den tyckes
liksom klippt och skuren af naturens egen hand göra i förening med
färgens förnäma skönhet, detta till det skönaste konstverk Nordström
utställer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
