Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - En bortglömd banbrytare. Pierre Bayle, den modärna tidskriftens fader, af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
Bayles lifsgärning har ännu icke funnit sin rätte skildrare. Ludvig
Feuerbachs studie har allt för personlig prägel att numera vara fullt
njutbar. Sainte-Beuve, Faguet och nu nyligen Brunetière ha visserligen
eg-nat sin landsman och mästare i kritikens konst spirituella uppsatser, men
ingen af dem har efter förtjänst uppskattat Bayles verksamhet och
betydelse som journalist.
Leibniz har blifvit kallad sin tids universalgeni. Bayle bör med
fog kunna betecknas som samma epoks universalkritiker. Hans friska,
lifliga stil — låt vara att ibland hans långa meningar och vulgära, ja
ofta obscena uttryck stöta vår tids smak — hans spirituella, käcka och
utmanande penna och framför allt hans talang att aldrig bli långtrådig
ens vid de torraste ämnens behandling göra honom icke blott till den
förste store journalisten, utan till ett mönster än i dag för en
tidnings-författare i detta ords bästa mening. Metod och framställningssätt i de
månadshäften, »Nouvelles de la République des Lettres», som Bayle
redigerade åren 1684—87, voro på sin tid fullkomligt nya. Sedan
1665 fans »Journal des Savants», men denna vände sig, liksom
»Philo-sophical transactions», »Giornale dei Litterati» i Rom och »Acta
Erudi-torum» i Leipzig, endast till den rent vetenskapliga världen. »Mercure
galant», som grundats 1672, var redigerad för salongerna, och den då
redan öfver 50 år gamla »Gazette de France», den första tidningen,
hvilken »uppfunnits» den 30 maj 1631 af konungens läkare Renaudet,
sysselsatte sig blott med politik och nyheterna för dagen. Med sin
vetenskapliga månadsskrift ville Bayle här fylla en lucka. I företalet till
första numret vänder han sig till de vida kretsar af bildade personer,
»hvilka antingen af tröghet eller af brist på tid icke läsa mycket och ändå
önska följa med». Bayle blef sålunda författare till den första
tidskriften i modärn mening. Hur högt Voltaire satte Bayle i denna hans
egenskap, framgår bl. a. af hans »conseils å un journaliste» — hvilka
för öfrigt än i dag kunde med fördel begrundas af alla riddare af
pennan. Här framställer han Bayle som typen för en hederlig journalist
med smak. »Bayle, som visste mycket, tviflade också mycket; men kom
ihåg att han aldrig tviflat på nödvändigheten att vara hederlig karl».
Och hör Jules Janins hänförda utbrott om den franska kritikens fader:
»Så skall en stor journalist vara, modig, hängifven, aldrig hejdad af
någons onåd! Han såg med högburet hufvud Ludvig den XIV:s sol, han
var arbetsam framför allt, och med fast hand afvägde han rätt och orätt
i all världens tvister».
Bayles »Nouvelles» gjorde kolossalt uppseende. Den ena
upplagan följde på den andra, och tidskriften lästes lika ifrigt i Tyskland och
England som i Frankrike. F. d. drottning Kristina af Sverge, som Bayle
oförskräckt hade sagt sanningen, försonade sig 1686 med kritikern och
skref från Rom till honom: »Glöm icke att också skicka mig eder
tidning . . . Det blir den angenämaste och viktigaste tjänst ni kän göra
mig. Gud skydde er!» Såväl den lättfotade Lafontaine som den stränge
Boileau följde med intresse Bayles artiklar; den spirituelle
Pariser-advo-katen och memoarförfattaren Mathieu Marais kallade sig med stolthet
»baylist».
Men det må vara nog härmed om Bayle som journalist och
kritiker. Som afslutning vill jag blott anföra den förträffliga karaktäristik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
