Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - En bortglömd banbrytare. Pierre Bayle, den modärna tidskriftens fader, af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
hvad han uppfattar som moral och naturlig förnuftsreligion. »Medan
religionen vill göra de sedliga makterna beroende af sig och med förnäm
min ser ned på medborgerliga, mänskliga och moraliska plikter, har den
fastmer själf endast sin åsikts moraliska makt att tacka för sin giltighet,
sin halt och sin kraft. Det är misstag att anse religionen vara den
högsta makten, som håller staterna tillsamman. Det fins en högre makt,
som stödjer och uppbär religionen.»
Allra afgjordast fordrar Bayle oinskränkt tolerans mot annorlunda
troende och mot ateister i ett par flygskrifter: »Ce que c’est que la
France toute catholique sous Louis le grand» och »Commentaire
philo-sophique sur les paroles de Jesus Christ: Contrains les d’entrer». Den
förstnämda häftiga stridskriften framkallades genom Nantesiska ediktets
upphäfvande. Feuerbach betecknar den som »en pepprad sarkasm, ett
’fy fan’ bittert som galla, sprunget ur den djupaste och mest berättigade
harm». Det vackraste minnesmärket af sina tolerans-åsikter har Bayle
emellertid rest sig i den andra broschyren. Här talar icke blott den
skarpe ironiske skeptikern, Montaignes lidelsefulle lärjunge. Här äro icke
blott tvifvel hopade på tvifvel, med begynnelse- och slutrefrängen: »hvad
vet jag?» — nej, här talar Bayle hänförd i förnuftets och rättvisans
namn verkliga apostlaord för samvets- och tankefrihetens sak. Icke half,
bornerad tolerans, »på vilkor att få vara intolerant», är det han fordrar,
utan den radikalaste, oinskränktaste frihet för tanken. »Hvarje lag som
utestänger nya upplysningar eller framsteg i kunskap om mänskliga och
gudomliga ting är en despotisk lag».... »De människor, som göra lagar
öfver samvetet, öfverskrida uppenbarligen sin makt och göra det utan
att vara därtill beriktigade». . . . »Människan är mogen att stryka af sig
sin omyndighet, att betjäna sig af sitt förstånd och sträfva efter sanning
och att bli salig en hvar på sin facon».
Dessa sista berömda ord stå här icke af en slump. Liksom Bayle
hörde äfven Fredrik II till dem, som trodde att moralen kan undvara
teologiens och religionens stöd. Denne konung af Preussen förnekade
som bekant själens existens, men vid gudsidén höll han fast, och hans
ofta anförda bön: »o gud, om det fins någon, haf barmhärtighet med
min själ, ifall jag har någon!» är väl närmast att uppfatta som ett
uttryck för hans lust att vara spiriiuel. Fast de strängt kristne voro
Fredrik förhatlige på grnnd af sina religionsförföljel-er, visade han dock i
handling att han icke blott lärt sin Bayle utantill, utan att dennes läror
också burit frukt hos honom. Den 15 juli 1740 skref Fredrik, med
anledning af att en katolik sökt medborgarrätt i Frankfurt: »Alla
religioner äro lika goda, bara de personer, som bekänna dem, äro hederligt
folk. Om turkar och hedningar komme och ville bebygga landet, sä
skulle vi bygga moskéer och kyrkor åt dem». Och kort därpå kom den
berömda ordern: »Religionerna måste alla tolereras, och fiskalen bör
endast ha ögonen på att ingen gör den andra något afbräck, ly här
skall hvar och en få bli salig pa sin facon».
Pierre Bayles upplysningsidéer verkade för öfrigt äfven direkt i
tysk dräkt. Hans »Diciionnaire historique et critique» öfversattes flera
gånger, innan omsider med Lessing, hvilkens tolerans, andliga frihet och
skarpa kritik ha sin rot i Bayles skrifter, upplysningens ande tog kött
och blod och vann full hemortsrätt i den tyska literaturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
