Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Vårbrytningstid, poem af Arthur Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
Uhyy! sorgens dämoner —
De hvissla och tjuta —
Bak regnstänkt ruta.
Så sitter jag grubblande stund för stund —
Tills solen se’n länge gått neder.
Så sitter jag än — tills i lummig lund
Hon åter sin guldglans breder.
Och solen går upp öfver dal och bärg —
Att men’skorna lyckliggöra.
Den sorg i mitt sinne — som fräter likt ärg —
Hon kan dock icke förgöra.
Men väl hon sätter mitt sinne i brand.
Och lidelséns ande väcker —
Och då slites ofia förnuftets band —
När fantasiens ej räcker.
Då rasar jag vildt — tills min kraft är slut.
Och maktlös jag åter sjunker —
Och blir igen — hvad jag var förut —
En tviflande — tvinsjuk pjunker.
Men hvarför här längre sitta och grubbla?
Spå lyckan — haha! — den är endast en bubbla,
Som brister vid minsta fläkt.
Nej!\JJti känslornas ius —
Uti vårvindens sus —
Uti kvällsols guld —
Uti sommarnatt huld —
Vill jag lefva och njuta.
Uti vårkänslors glindrande elfdansehär —
Vill jag svärma omkring — med den vän jag har kär —
Och sjunga och spela pä luta.
^\rthur ^^Jjögren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
