Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Om statsrådets parlamentariska ansvarighet, en studie af C. G. Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Kasta vi nu en blick på parlamentarismen i vårt land och
broderriket Norge faller det genast i ögonen, huru skiljaktig dess utveckling
i de begge länderna varit.
Kanske skall man knappt vilja vidgå, att vi hafva ett
parlamentariskt styrelsesätt här i Sverige och likväl är detta förvisso händelsen.
Efter 1866 års representationsförändring har den kommit; icke med
buller och bång eller med stora åthäfvor och later; lugnt och säkert
har den framvuxit ur slitningar mellan krona och riksdag, hvilka just de
genom sina lyckliga resultat burit det mäktigaste vittnesbörd om att hos
oss förhållandena äro mogna för detta statsskick. Medan man trott
och kanske ännu tror, att den parlamentariska ansvarigheten hos oss
brutit sig fram genom 107 § R. F., har det förbisetts, att det istället
varit de stora frågorna, som födt densamma till lif. Nödvändighe en
att föra armé- och grundskattefrågorna igenom är det, som så småningom
skapat såväl en parlamentarisk regering som parlamentariska partier.
Denna utveckling, försiggången utan våldsamma förödmjukelser för
någondera statsmakten utan äfventyrliga språng i det okända med thy
åtföljande häftiga reaktioner, den kunna vi se på med stolthet; och vid en
jemförelse med våra grannland torde det snart blifva fullt tydligt, att
sekelgammal frihet dock i längden blir den säkraste grundvalen för
verkligt framåtskridande.
I Norge deremot karakteriseras parlamentarismen just deraf, att
konungamakten i händelse af konflikt med stortinget, är på förhand
dömd till nederlag. Derigenom att konungen saknar ett praktiskt
användbart absolut veto i grundlagsfrågor, beror maktfördelningen mellan
krona och representation uteslutande af stortingets godtycke.
Konungens rätt att utse sina rådgifvare är fullständigt eluderad genom
riksrättens sammansättning och verksamhetssätt. En tillräckligt stark
majoritet kan alltid, huru förhållandena än i öfrigt äro, och hvilka
vansinniga mål, den än satt sig före, påtvinga konungen rådgifvare efter sitt
sinne och dermed sm politik. Då konungen dessutom saknar rätt att
upplösa stortinget, finnes ingen möjlighet att rädda landet undan en
treårig stortingsdiktatur med alla dess vådor. Ett dylikt partivälde utan
motvigt och utan kontroll är i sjelfva verket oförenligt med laglig frihet
och någon verklig styrka, någon lugn utveckling för unionen är icke
tänkbar, så länge dessa förhållanden existera.
C. G. Hård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
