Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Om statsrådets parlamentariska ansvarighet, en studie af C. G. Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39°
De maktmedel, som representationen kan använda för att häfda
den parlamentariska ansvarigheten äro inga andra än dess vanliga, reela
prerogativ, dess lagstiftande och anslagsbeviljande myndighet. Genom
dessa maktmedels användande kan representationen förlama regeringens
politiska verksamhet, ställa den maktlös gent emot utlandet och
förhindra hvarje steg till utveckling i den riktning, som regeringen önskar,
Härmed har hela frågan om statsrådens parlamentariska ansvarighet
visat sig vara, hvad den i grund och botten är: en maktfråga mellan
krona och parlament.
Men häraf följer också, att arten af denna parlamentariska
ansvarighet och dess sätt att göra sig gällande icke beror af en eller annan
formel föreskrift, men uteslutande af det sätt, hvarpå kronans och
parlamentets inbördes maktställning är afvägd. Icke heller länder det till
någon praktisk nytta att uppdraga rätten att kräfva ansvar åt ett utskott
eller en delegation, såsom man synes hafva tänkt sig förhållandet i
händelse af gemensam utrikesminister för Sverige och Norge. Ty så
länge denna delegation icke derjemte har lagstiftande och
anslagsbeviljande myndighet blir dess politiska betydelse ingen alls.
Beror sålunda statsrådens ansvarighet i mångt och mycket af de
begge statsmakternas inbördes maktförhållande, böi detta förhållande
vara sådant, att ingendera är »a priori» dömd till nederlag i hvarje
konflikt. Under denna förutsättning kan man nog trygga sig dertill,
att den sidan, i händelse af konflikt, kommer att afgå med segern, som
kan räkna sig till godo de osjelfviska motiven, den politiska klokheten
och måttan samt den sanna öfvertygande fosterlandskärleken, sålunda
den sida som är värd att segra. I de politiska krafternas till utseendet
blinda lek, spelar nog rättvisan en större rol, än man vanligen är böjd
att tro.
För att representationen emellertid med någon skymt af rättvisa
skall kunna inlåta sig i en dylik konflikt med kronan eller hafva någon
utsigt att med heder dra sig ur spelet, måste majoriteten vara i tillfälle
att kunna prestera en ministär, som sjelf är i stånd att åvägabringa
samverkan mellan statsmagterna. Det är emellertid icke allestädes, det såsom
i England finnes t lott tvenne partier, af hvilka det ena alltid bör kunna
uppvisa en regeringsduglig majoritet.
Är representationen delad i flera partier, af hvilka intet har
majoritet, vore det naturligtvis högst vidunderligt, om hvart och ett af
dem fordrade att kronans rådgifvare skulle tagas ur dess led under
hotelse att eljes drifva obstruktionspolitik. Analogt är naturligtvis
förhållandet, der en minister vore ansvarig inför tvenne representationer,
såsom en för Sverige och Norge gemensam utrikesminister väl skulle
bli. Om här den ena representationen fordrade den parlamentariska
ansvarighetens tillämpande på konungens rådgifvare ända derhän, att
de skulle ersättas med män ur dess egna led, måste desse män också
kunna garantera samverkan mellan alla de politiska faktorerna: konung
och begge representationerna. Annars är dess fordran oberättigad. Af
hvarje parti fordras nemligen ett upphinneligt positivt mål; kan det icke
åstadkomma andra resultat än det rent negativa: att göra hvarje regering omöjlig,
äro dess dagar snart räknade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
