Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Madame Blavatsky som religionsstifterska, af Karl af Geijerstam. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
Madame Blavatsky utgifver sig äfven själf som enka. I sin protest
mot den Hodgsonska räpporten säger hon: »för nära åtta år sedan
naturaliserades jag som medborgare i Förenta Staterna, hvilket hade till
följd, att jag förlorade den rätt till 5,000 rublers pension, som tillkom
mig såsom enka efter en högre rysk officer».
Jag vill i förbigående påpeka ett par karaktärsdrag hos Madame
Blavatsky, hvarpå ofvan anförda skrifvelse just utgör ett utomordentligt
godt exempel, och det är hennes begär att utmåla sig själf som den
mäst oegennyttiga person tillika med en påtaglig tanklöshet och
inkonsekvens. Hon synes aldrig komma ihåg, hvad hon sagt eller skrifvit
vid ett annat tillfälle. Dessa egenskaper visa sig framför allt i alla de
meddelanden, hon gör om sig själf. När hon kom i farten att
förtroligt meddela sig med någon, förefaller hon som en ganska vanlig kvinna.
Hennes behof af sympati är så utprägladt, och hennes fantasi så liflig,
att hon å ena sidan utgjuter sig med vanlig kvinlig uttrycksledighet om
allt det onda och orättfärdiga, som öfvergått henne, och å den andra
med den mäst förtroendeingifvande ton meddelar de mäst stridiga och
osannolika berättelser om sig själf. Jag betviflar knappast, att hon
trodde, att hon var enka och hade rätt till 5,000 rublers pension, när
hon nedskref dessa ord, men å andra sidan är jag lifligt öfvertygad,
att hon visste, att hennes man lefde.
Madame Jelihovsky, hennes syster och ifriga anhängarinna, söker
förklara hennes uppgift i det nämda brefvet på så sätt, att det var vissa
auktoriteter i Tiflis, som på hennes begäran lemnat intyg om hennes person
och därvid af misstag uppgifvit, att hon var enka efter statsrådet N. V.
Blavatsky. Madame Blavatsky skulle på 25 års tid ej haft minsta
meddelande angående sin man och därför antagit, att han var död.
Egendomligt är i alla händelser, att polisen i Tiflis och hennes onkel,
statssekreterare i inrikes departementet, general Fadeef, båda voro af den
åsigten, att mannen var död, under det att han i själfva värket
öfver-lefde henne. Är det värkligen möjligt, att madame Jelihovsky, med
hvilken ju madame Blavatsky nästan oafbrutet underhöll förbindelse,
aldrig meddelat madame Blavatsky, att hennes man lefde, och hur kunde
statssekreteraren general Fadeef skrifva ett sådant oriktigt intyg?
I alla händelser torde af det ofvan sagda vara uppenbart, huru stora
skälen äro för en kritisk skola att kraftigt undersöka uppgifterna om
madame Blavatsky. Teosoferna synas icke en gång kunna riktigt uppgifva,
huruvida herr Blavatsky lefde eller ej. Det torde därför ej vara förmätet
af mig att utelämna såsom obevisade alla de underbara berättelser från
madame B:s tidigaste lif, som Sinnett berättar.
Hon gifte sig 1848 med en medelålders officer N. V. Blavatsky
mot sina anförvandters önskan. Från honom rymde hon efter någon
tids äktenskap för att aldrig mera återvända. Hur hon tillbragte de
närmaste åren, därom får man i teosofiska skrifter mycket magra
underrättelser, hvilka dessutom lida af den svagheten att vara stridande
mot hvarandra. I »Den dolda världen» af A. P. Sinnett sid. 41 står:
»Huru det nu än var — efter en sjuårig vistelse i en undangömd del af
Himalaya, som satte kronan på en trettiolem till fyratioårig hängifvenhet
ät ockulta studier, visade sig madame B. åter i världen.» Denna
uppgift öfverensstämmer ej med dem, som återfinnas i »En sierskas öden»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
