Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Herr Wirsén, af Edvard Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448.
Dumas ett varmt erkännande och skildrat hans stora inkomster, får
i den anledningen sin del af missnöjet.
»Wollf uraktlåter att bikta, huru detta oberoende och denna
rikedom v innits genom den författareverksamhet, som, om än
genialisk, sällan hållit sig fri från sofismer, och som, hur ypperlig än
tekniken varit, i uppställandet af sociala »problem» ofta varit
brutal, ensidig och vilseledande». Och då på en och samma dag
»Denise» och Zolas »Germinal» anmälas, så behöfver herr Wirsén
ofvanpa denna förfärliga lektyr någonting läskande. Han berättar
detta och talar också om, hvart han vänder sig.
»Från Dumas’ stundom hårdragna, stundom sofistiska
dialektik, från Zolas kloaker vända vi oss till en värld af ljus, af renhet
och oskuld». Hvar finnes väl denna värld? Jo, der är en bok af
Jean Aicard och den heter »La chanson de 1’enfant». Det är ju
alltid nyttigt att veta. — Maupassant och Renan äro lika illa ute
som de redan nämde. Bel-Ami »är en mycket dålig bok»; »det
ligger något opersonligt (!?) och kallt i Maupassants skrifsätt»:
Monsieur Parent *är en hel serie osedligheter». I fråga om denna
bok använder herr Wirsén samma knep som nyss omtalats. Han
fortsätter alltså: »Om vi därför stundom känna oss afvogt stamda
mot allt det franska litteraturkram, som hit införes och som för
öfrigt återspeglar sin styggelse i sporadiska företeelser af mhemskt
ursprung, så . . . finnas dock arbeten af bättre och ädlare slag»
-— Denna gång Quatrelles: »Lettres å une honnéte femme».
Maupassant och tit. Quatrelles! Och när Renan skrifvit sitt bekanta
drama »L’abesse de Jouarre», så är herr Wirsén färdig att kalla
det »en fläck på Renans författarerykte, ett dråpslag för
författarens litterära anseende». Bourget går jämförelsevis fri. Visserligen
heter det om »Cruelle enigme», att den »framräcker
belladonna-giftet i en vacker skål och afhandlar con amore samt med ett visst
korrumperadt vemod en maskstungen melankoli och ett sensuelt
kärleksförhållande», men hans öfriga böcker, synnerligast de som i
motsats till denna ej äro öfversatta, gå trots sitt stundom »betänkliga»
innehåll så godt som fria. »Le Disciple» och André Cornélis får
rent af beröm, och i fråga om Bourget står herr Wirsén på
öfver-gångsstadiet till den egendomliga ståndpunkt, som vi redan sett
honom intaga i fråga om d’Annunzio, Loti, France, George Eliot
och andra. Men huru förklara denna öfvergångs möjlighet? Jag
känner intet sätt.
Som redan antydts, lämna de Wirsénska domsluten stoft till
oändliga reflexioner, och det kunde vara ytterst frestande att ännu
länge fortsätta. Någon gång måste man emellertid sluta. Till
allra sist kan jag dock ej neka mig nöjet att ur herr Wirséns på
specialbestämmelser ovanligt rikhaltiga lagsamling anföra ett par
karaktäristiska mirdre paragrafer. De anförda numren visa
materialets oerhörda omfång.
§ 17. mom. 4. Lag om svaromål. I svaromål anlitas förakt
enligt följande formulär:
(V. L. 27/? 88). »För de enskilda smädelser, med hvilka herr
af Geijerstam, i färskt minne af föregående recensioner, hedrat
an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
