Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Herr Wirsén, af Edvard Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
447
epiteten »hednisk» och »hädisk»; öfver Anatole France, hvars af
Wirsén högt prisade roman »La rötisserie de la reine Pédauque»
ingen svensk författare bör tillrådas att efterlikna, om han annars
vill lefva i fred med herr Wirsén och med — andra kammaren;
öfver Pierre Loti, hvars intensiva sensualism borde vara herr Wirsén
»osmaklig»; öfver George Eliot slutligen, som af herr Wirsén får
det ampla vitsordet, att »hennes moraliska känsla är liflig och
omutlig, kärnan god och aldrig maskfrätt; den sedliga uppriktigheten
fyller oss med aktning» — och dock kan det ju icke vara honom
obekant, att hon en lång tid af sitt lif lefde i ett från hans
synpunkt irreguliert erotiskt förhållande, att hon vidare var en absolut
positivist, utan tro på Gud eller evigt lif, än mindre på
kristendomen, mot hvilken hon till sitt språk öfversatt Feuerbach m. m. och
att hon således hörde till de olycklige, onj hvilka han, i fall de
äro svenskar, med all önsklig kraft förklarar, att de ingen moral,
intet andligt värde kunna äga? Jag ser verkligen ingen möjlighet
att kunna förklara detta från synpunkten af kritikerns öfvertygelse
förvånande faktum annat än genom följande
Undantagslag. Utländska författare kunna fritagas från
grundlagens bestämmelse.
Motivering: Deras böcker läsas föga i Sverige och äro
således oskadliga.
Korollarium: Utländska böcker, som öfver satts, bedömas
strängt enligt grundlagen.
Det tjänar föga till att anföra en massa utdrag ur herr
Wir-séns domar öfver utländska författare: där domsprincipen heter
laglöshet, kunna domarne för ett vanligt enkelt förstånd stundom
förefalla stridiga eller rent af godtyckliga . Det äro de naturligtvis icke,
ty i så fall vore ju kritiken själf en principlös människa, och fir
något sådant har väl ingen misstänkt herr Wirsén; blott till deras
tjänst, som kunna finna förenligheten mellan herr Wirséns
grundlag och den här anförda undantagslagen eller ock i herr Wirséns
kritiska verksamhet kunna upptäcka en högre lag, som gör dem
bägge onödiga, anför jag här huller om buller några omdömen,
som hvart för sig förefallit mig karaktäristiska. För Zola, hvars
arbeten samt och synnerligen öfversatts, framkastar herr Wirsén
upprepade varningar, stundom i den allra starkaste imperativform,
stundom med en förvånande moderation, såsom då han en gång
nöjer sig med det påståendet, att »åsynen eller läsningen af
sexuella vämjeligheter ej med nödvändighet medför ett förbättrande
inflytande»? Sammalunda blir Musset —själfve Musset! — tillstukad
för sin berömda komedi Ljusstaken, som råkat bli uppförd på svensk
scen »Den har något af hexans tillfälliga skönhet; men äcklet
infinner sig och det rätta skaplynnet visar sig lätt för dem, som ej
är alldeles döf för himmelska strängar. — Man måste nästan
beklaga, att en svensk teaterstyrel.se ansett sig kunna uppföra en
dylik pjäs?» Också Dumas fils, den mest moraliserande bland
Frankrikes nu lefvande litterära ryktbarheter, är utsatt för herr Wirséns
onåd, och Alb. Wolff, som i sin bok, »La gloire å Paiis» ägnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
