Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Om folkskolor i allmänhet och den svenska i synnerhet, af Dionys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
kulturkamp. När dylika frågor bli föremål för diskussion vid möten eller
inom fackprässen, frågar den teologiska svärmen: »Hvarifrån skola Ni få
tid till sådant därtill? Fortfar man att lägga nya vedträn på ett redan
tungt lass, kan hästen ej mer draga det till bys.»
»Sortera!» svarade en gång en klok man. »Tag bort några ruttna
vedträn, och lägg dit friska istället! Därigenom blir lasset ej tyngre men
mera värdt.»
Det var en bild. Med ett annat metaforiskt uttryck tydt vill den
bilden säga: »Kasta kyrkan och det teologiska inflytandet ut ur skolan!
Så blir det där tid, rum och luft nog.»
Det är den frisinnade prässens skuld, att detta ej redan har skett.
Och dock är skolans reformering af stort inflytande för framåtskridande
och reformer på hvilket område som hälst, just därför att skolan kan
utöfva ett ej så ringa inflytande på folkkaraktären, både hvad
intelligensens skärpande, moralens halt och den praktiska händigheten beträffar.
Välj som ett exempel: De äro få bland lärarekåren, som kunna
inbilla ens sig själfva, att deras tro i detalj är densamma som Concordia
Pias. Men bevars! I katedern måste de vara det, ty deras existens,
deras bröd är däraf beroende. Ingen är snabbare än barnet att fatta
det hyckleri, den samvetslöshet som ligger på läppar, öfver hvilka
ortodoxa, stundom kanske salvelsefulla, men alltid strängt renläriga ord flöda,
under det hjärtat är kallt och hjärnan ropar: lögn!
Hvem vet, om ej i dessa dagar, då det bland mer eller mindre
framskjutna män — bönder och herremän — är modernt att ändra en
politisk öfvertygelse lika lätt som man ombyter rock och sälja heder
för en säck mjöl och sätta nya, stora våder i beati-possidentesmanteln,
klaven till all denna vanära liggei just i den vanära — svalget
mellan privat tro och officielt prat — som i skolan så mångenstädes hör
hemma.
En hycklande prästs till demoralisation vägen visande inflytande,
kan man undandraga sig genom att ej höra honom. Men en hycklande
lärare är farligare. Ty skolundervisningen är obligatorisk.
Det är på tiden, att något göres för att rycka skolan från
obsku-rantemas våld. Det är på tiden, att alla frisinnade sluta sig
tillsammans för att skydda skolan. Det är på tiden att man ropar: Videant
consules! Såframt man ej vill att reaktionen skall bli permanent, och
såframt man ej föredrager ett gudaktigt folk framför ett dådkraftigt och
vaket. Mellan skola och samhälle råder ett innerligt sammanhang. I
sin bok, de 1’Esprit (1758) anmärker Helvetius, att betydande
förändringar i den offentliga uppfostran äro oskiljaktiga från förändringar i
staternas konstitution, och redan Aristoteles (Politik VIII) tillskrifver de
flesta staters fall det förhållandet, att man försummat bilda den
nationella uppfostran efter statsstyrelsens principer.
Böra statsstyrelsens principer vara tillbakasträfveri en tid och sedan
våldsamt öfverändakastande, då är skolan verkligen lämpad efter tiden.
Men böra de principerna — just för revolutioners undvikande —
resultera i en snabb utveckling, afpassad såväl efter människors kraf på
jordisk, individuel lycka som efter de förhållanden, hvilka med kraft
forsande materiella hjälpkällor i vår tid hastigt nyskapa, då har den svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
