Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Från Norrlands skogsbygder, af Simson. II. Huru kommo vi Irlands skär så nära?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49°
Man glider fram ur spakvattensplanet med ilande fart mot
skumforsen. Rassel i kedjor, svett i pannan, energiska spänntag i äran.
För-barme sig! Det går aldrig väl! Hvilka dårar! Vilja de rakt fresta Gud!
Hvirfveln där, stendraget midt emot! Håll tag, styr opp, håll i!
Hvilket under för människoögon! Han hade sig ändå igenom,
den okristlige våghalsen! Skulle han inte ha spöna för sådan ängslan
öfver en stackare, som måste stå och se på?
Männen stryka svett ur pannan. Hunden ligger skälfvande,
hopkrupen under mor, och hon har ännu icke bedit ut fader-vår, men
fortsätter, till gagns för nästa färd, medan hon, står och håller den oroade
hästen, som i spända halsrörelser och klippande öron tolkar sin
mening så:
— »Hvilken ställning, govänner, att jag får åka långsläde midt i
själfva betestiden!»
Denna syn af huslighet, djärft mod och goda nerver tilltalar er vid
slutad beklämning och tydligt bevis på den goda luckan. Och sä slår
ni en hurtig andevolt från nittitalets höga jernvägsbro ned på trettitalets
flotte, där ni uppenbarar er till allmän häpnad. Far synes allvarlig och
hviskar afsides till gårdsfolket:
—- »Brukar stiga på här vid forsarna ibland . . . Bäst inte vara
rädd, utan svara’n som en vanlig en — i Guds namn! Har inget
herravälde öfver oss . . .
Gudsnamnet har återställt tryggheten och ni kan genast gå till
språks:
•— »Jag tynger väl inte flotten?»
— »Nog bär han dig, — hvad du kan väga!»
— »Hårda spänntag här i stråken nyss!»
— »Jo så där får en våga lifvet — för utkomsten.»
— »Och den är god?» ___________________
— »Kan just inte klaga, — då en får ned byns hela årssägning
så . . . Fast nog är han seg i prutningen, förstås.»
— »Hvilken köper då?»
— »Kapten, förstås! D’är ju bara sådana, som drifver nånting.
Hvad finns det för likare köpkarlar än kaptensstaten, tror han ?
Ne-nej men! Den, som äflas att komma sig upp till storkarl nu för tiden,
han är tvungen ge sig till kapten.»
— »Det saknas väl inte heller sådana, som fresta?»
— »Tacka för det! Där kommer tofviga pojkkillingen från
fjällsidan, knappt en knytnäfve hög, med näfverväskan på ryggen. —
Hvilken olycksamhet trängde dig ut i världen? — Ingen olycka alls, säger
han. Skall ut och bli kapten! — Nenej men! Tockc’ gick för en,
men storhopen får stanna efter, kan jag gissa.»
— »Nå hvad blir det af dem?» 7
—- »Skeppare, förstås! Ingenting annat än skeppare.»
’ —l »Nå men skeppare och kapten? . . . Kan inte det ta’
hvart-annat i hand?»
— »Hå, d’är en rent orimmelig skillnad, det! Skeppare?
Hoc-ken stiger upp af stoln för en sådan! Men kapten! D’är en töcken,
som har nånting och drifver nånting, så att det kan bli nån förtjänst i
landet . . . Sträcker köln på skutan, då hon byggs, ... lär folket hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
