Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Från Norrlands skogsbygder, af Simson. II. Huru kommo vi Irlands skär så nära?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49i
tera timmeryxan, sätter upp handel, tar hem salt och hvad som
förefaller . . .»
— »Rika och driftiga karlar?»
— »Var en sak det! Och huru kan det annat vara? Skutan
igentjänad på förstresan — i det vanliga. Och mången har nog för att
halfsula henne på köpet.»
— »Och fint ha de!»
— »Rent otroligt! . . . Fulla dragkistor med porslinsskatter. . .
Och marmorhundar . . . Och själfvaste Napoleon den store som en
annan hvit gudsängel på hörnskåpet . . . Och så den märkvärdiga
pap-gojan där, som rördes och såg så lefvandes ut . . . D’är rent
orimme-ligt hvad lyxen och staten tar till.»
— »Visst det ja! Och dessa kaptensherrar ä’ regält folk, som ha
ett kristligt namn om sig, kan jag förslå?»
Far vänder sig bort till styråran.
— »Hocken har så noga följt dem i alla krokar!» säger han
undvikande.
Nå, i förtroende sagdt, dessa norrländska rederiherrai ha hvar och
en sin särskilda sjöröfvarhistoria, som förklarar hans uppkomst. En ärfde
skrinet efter en jude, som genom hans anstalter icke längre behöfde
skatten för egen räkning. En annan sjappade af med en pänningsäck,
som en förmodlig banktjuf anförtiodde honom att hålla i på själfva
Stock-holms-gatan, medan han sjilf sprang åstad i ett nödigt ärende. En tredje
hade såsom systematisk sjöröfvare sammansköflat en rent otrolig mängd
silfver, guld och ädla stenar, slog sig från affären och trängde sig under
språkmästares skylt in i den högiömäma lundensiska akademi-societeten,
en hönsgård, hvarifrån fule ankbonden ändtligen genom döden afgick med
den enorma slutskandalen, att donera sin kolossala förmögenhet till Upsala
universitet, förvaltad i Lund likväl. En fjärde, som äfven kom att göra sitt
namn odödligt gqpom att donera en hop »för all framtid bestående» fonder,
rymde från Marseille med en last reella skatter, som i oroliga tider
betraktats där i hamnen af förnämt folk på flykt från det ödesdigra
stats-#skeppet. Kom hem den gången med barlast, utan den sedvanliga
salt-laddningen. Tordes efter den betan ej mer föra skuta, något som han
väl icke heller behöfde. »Matilda Kristina» gick sedan under i annans
namn. •— Se där några prof på dessa sägner, men hvad påtagligt kunde
ligga under dem? Att dessa norrländska vikingar plöjde tidens gyllene
haf och icke alltid gjorde sig ett vackert namn här hemma. Virket till
»Matilda Kristina» var en röfvarbragd från kontraktsenligt lurade bönder.
Arma människor! De fingo skoningslöst släpa ut sig för den olyckliga
leveransen. »Hellre hade jag gått 111 pålen efter de förtio paren, än
satt mitt bomärke på detta kontrakt!» härmas efter en ibland dem. Att
en sådan skuta kunde hafva tur med sig, — huru ville en kristen
förklara det utan sjöröfveri? Den samlade rikedomens saga ristas ofta med
blodiga urnor. Men tiden och i synnerhet en hop »för all framtid
bestående» fonder låta oss se det förflutna i månget försonande
perspektiv och ...
— »Summan är den», säger far vid rodret, »att den som kraflar
reder sig godt som egen karl och har lite öfver att påkosta jorden. Har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
