Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Från Norrlands skogsbygder, af Simson. II. Huru kommo vi Irlands skär så nära?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
jag tro, men låtom oss ändå bedja för den förtappade varelsen, när vi
härnäst gå till bönen.»
Mor börjar larma, och far, af gammalt icke alldeles belåten med
sin granne, reser sig upphettad från arraksbordet, utbrister med knuten
näfve:
—- »Han skall, fördömme mig, aldrig såga en pinne mer på min
såg. För sågen är min ändå ! Jag är inte beroende af krabbsaltarn där.»
— »Jamen hocken få vi då till vaktombyte under brådaste fisket
och andtiden?» undrade mor. »De andre byarna ha fullt göra med sitt
och leja — det går inte an för oss.»
Där stod far något atkyld och märkbart förlägen. Men då nu
rådlösheten håde vägts på alla kanter, var stunden inne för heir
Prackman.
— »Om nämndeman inte vill gå i främmande ok med syndaren,
så skaffar harren alltid någon råd. Inte hade jag precis tänkt befatta
mig med sågningen, men jag skall gärna gå med som kompanjon för
nämndemans skull. Ty det är farligt för en kresten att sätta sin hand
vid plogen och se tillbaka.»
Det räddande anbudet aftummas med hängifven tacksamhet. Kors
i alla världens onda tider! Hvem vill såga i lag med en granne, som
går an och förbannar ens åker?
Se där exempel på möjliga söndringsfrön mellan människor, som i
oberoendets dyrkan och namn låta sina futilaste lidelser spränga hvarje
försök till nyttig samdräkt!
Och så, hvad »’vistelsen på stället lider om, får patron Prackman
tillfälle att hålla bön med nådabarnen, samlade på hemmanets loge.
Budkaflen har gått ut med löpeldens fart. Och hvilket nådabarn kan i
dessa träprästerliga tider försaka gudsordet, detta »själens ljufveliga sofvel ?
— »Går ej i främmande ok med de otrogne!» var begynnelsen
och ändan i patrons bönepredikan.
När man då efter hand kom till den praktiska tillämpningen, så
säger det sig själft, att patron måste ersätta den ene otrogne efter den
andre — såsom kompanjon i sågningen.
— »Går ej i främmande ok med de otrogne!» manade han åter
och återigen under fortsatta resor som bönpredikant och affärsman.
Sågarna föllo honom till som agnar. Och han, kompanjonen med
pän-nan bak örat, var gifvetvis den, som skulle föra räkenskap och bevaka
skeppningskonj unktur ern a.
En förtretlighet kunde patronen ej undgå på denna stråt. Tror
ni, att den kom från sådana, som sökte draga fårskinn spälsen af denne
oförsynte ulf? Bevare sig den det försökte! Den stackars träprästen
höll på att blifva ögonrifven af allt hvad käringar hette. De »andeligen
fattiges» tyranni var redan vordet en samhällsmakt och den arme
pad-dyn på sin gröna ö i hafvet kunde knappast vara mer trångsynt än den
norrländske »läsaren» — en mångfaldigt verkande förstörelse-bacill, som
var mogen för alla »gudeliga» impulser från folket af Prackmans-typen.
Nej, .det förtretliga var att »anden kunde verka nådens verk äfven
genom ett sådant verktyg, så att många hedninga själar i den orten
omvände sig», såsom det superba vittnesbördet lyder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
