Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Från Norrlands skogsbygder, af Simson. II. Huru kommo vi Irlands skär så nära?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
stapeln och vi tvä, som också äro nyfikna pä denna eriksgata, ha lånat
hus som obemärkta vandringsgesäller hos nämndeman Grels Grelsson i
Grelsbyn, när patron stiger in jämte värden.
— »Gusigne, gusigne!» helsar han salvelsefullt och räcker handen
för att »tacka» mor.
— »Å herre jämmerligen att herren skall göra sig det besväret!»
sjåpar hon stornigande.
Patron pekar uppåt de torkade kalfskinnen på stugugällen och
säger i trohjärtadt förmanande ton:
— »Harren bor i höjden, käre, käre mor!»
»Ja pä det viset, förstås! Men jag ser väl ändå på rocken
och det meriga och vet väl dessutom, att herren är en herre, fast han
gör sig så gemen.
Så där krusas å ömse sidor, men patron får nu afledande syn på
de storögda, linhåriga barnen. Naturligtvis tar han fram sina
gudsords-böcker och ger dem presenter med de mödosamt utfrågade namnen
på-skrifna -— med pännan, tagen från örat! Ja det var egentligen denna
epokgörande åtbörd, som var föremål för den storögda spaningen hos
de små. Hon satt alltså icke fast vid skallen! Och vid den förtjusning,
som denna upptäckt skänker dessa betraktare, inse vi redan, att patron
kommer att segra just i detta tecken: pännan tagen från örat. För
resten behöfver det icke sägas, att de små få lof att »tacka innerligen
vackert med själfvaste grannhanden».
Sedan får patron vid varm tillblandning med egen arrak tillfälle
att språka om med nämndemansfar om allting annat än affärer, tycks
det. Sittande i detta lag erbjuder han våra spejande nutidsögon alls
ingenting »distingueradt» troligast en burgen vestgöta-knalle, kanske en
förslagen värmlandsdräng, »på sin höjd en småländing». Men för
samtidens uppfattning ligger en »särskild» effekt i klockkedjan och ringarna,
knästöflarna, sämsktröjan, glanslädershatten och–-pännan bak örat!
— »Jag ondrar, om inte det skulle gå för sig vid tillfälle att få
samtala en stund med dyrt återlöste, käre, käre nåd abarnen här på
orten?» säger patron slutligen efter en lång paus och fortsätter till mor:
— »Harren Jäsbs kan väl inte vara alldeles främmande för dem
här i landet heller?»
Nej, nog erkänner mor att prästen är en svår träbock, men ändå
har en och annan låtit nåden hemsöka sig. Dock får man åtminstone
ej diträkna grannen Nils Petter, ty en förskräckligare världsträl går inte
på två fötter.
— »Ja han går dess värre på fyra ibland. Ack ja!» suckade
patronen. »Det hände ju senast vid stadsresan, Gudi klagadt. Och kan
någon kresten själ gissa hvad han sa’ om hedersgrannen se’n, där han
låg framstupa ved diket på sine fyra — liksom en annan Nebukadnezar
på marken?»
— »Nej, hvad sa’ han då?» låter mor med händerna vid sidan.
— »Ja, den där Nils Petter, det var mig en ledsam granne. Jag
går an och förbannar åkern åt’n Grels och jag sir tydeligen att det gör
män. Så där sa’ han icke bara en, utan flere gånger om. Ja nog
råder väl harren öfver nämndemans åker, liksom för allt det meriga, kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
