Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Från den stora teaterofredens dagar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504
hufvudstadspräss. Det ser nästan så ut, som om vi skulle få personliga
och andra anledningar att återkomma till det ganska omfattande och
detaljrika ämnet.
Att vi nu ett par veckor efter kvasifredens afslutande mellan de
krigförande upptaga dessa teaterstrider till en kortare debatt, beror
emellertid icke på önskan att beriktiga hufvudstadsprässens framställningar eller
de uppgifter, hvarmed landsortsprässen ännu helt nyligen lyckliggjorts
genom den ovanligt vederhäftige, lindrigt fantasinyktre
landsortskorrespon-denten K. R. till fonograf. Vi ha lyckligtvis inte den minsta personliga
anledning att göra oss personligen besvär med något sådant. Ej häller
beror det på så att säga vårt teaterhistoriska intresse. Men det kan ha
sin nytta att på något ställe ha en kort och sannfärdig redogörelse för
stridens uppkomst och viktigare faser, när den under nästa spelår sprakar
upp igen eller åtminstone verkningarna af krigstillståndet låta sig
förnimmas. Men hvad som allra mest frestat oss att titta litet närmare på hela
denna sak är rikedomen icke blott på rätt komiska episoder, utan äfven
på pikanta och intressanta smådrag, belysande tillståndet och
beskaffenheten af nämnda dramatiska inrättning samt individernas och yrkets
psykologi. Tyvärr våga vi dock af flera anledningar ej lofva mer än några
få korta antydningar.
För bättre öfverskådlighets vinnande är kanske bäst använda den
historiska metoden. Allmänheten känner visserligen ett par, tre data i
den historiska utvecklingen, men trots det att oppositionen hade till sin
rådgifvare en jurist och recensent — låt vara bara musikrecensent — i
en person, så ha de skött sina kort bra naivt och icke förstått att
inför allmänheten klart framlägga sin rätt. Det är inte nog med en
rafflande effektscen eller ett förträffligt aktslut, man måste äfven tänka på
fullständigheten och sammanhanget i den föregående motiveringen, på den
föregående handlingens utveckling, så att åskådame lätt inse den logiska
n ö d vändighet en.
Vid ett associationssammanträde den 2 maj framstäldes, som det
uppges, på den s. k. engagemangskomiténs vägnar, af hr direktör Gustaf
Fredrikson ett förslag, att associationen skulle till medlem återupptaga fru
Ellen Hartmann. Detta väckte gensägelse. Oppositionen erinrade om
de af’associationen antagna bestämmelser, som förhindrade något sådant.
Fru H. hade genom det bekanta sätt, hvarpå hon för ett par år sedan
afbrutit gemenskapen med associationen, otvetydigt brutit sitt kontrakt och
ej sedan uppfyllt de kontraktsenliga påföljderna af ett sådant
tillväga-gäende. Ej häller kunde hon sägas sedan ha uppfyllt det allmänna vilkor,
som för ett inval uti associationen föreskrifver (förutom en viss minimilön)
äfven en viss tids engagemang. Ett engagemang af henne för nästa spelår
vore ju en fråga, som ej hade med frågan om invalet att skaffa. Något
sådant hvarken ville eller kunde de enskilda associationsmedlemmarna
motsätta sig; »engagemangskomitén» egde ju makt att i afseende på
engagemang och lönevilkor fritt förfara såsom den för godt syntes.
Diskussionen blef ganska liflig och den parlamentariska anständigheten fick
understundom sina betänkliga knuffar hufvudsakligen från dem, som borde
mest vinnlägga sig därom. Det fins ett ordspråk om att: skrapar man
ryssen, kommer barbaren fram. Att döma efter anförda prof på tonen
vid debatten i fråga, skulle man vara frestad säga: skrapa bara litet grand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
