Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Fru Oda Nilsen som Rita, af A-d Å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5io
Hennes hejdlösa kvinnoskri, när hon tror det finns råttor i korgen,
där Moppeman bor, och den besinningslöshet, hvarmed hon kastar sig i
Almers’ armar för att där söka skydd, är så lefvande, så äkta och ger
en sådan svaghetens charme åt den eljest så starkt anlagda figuren, att
man bara inte förstår hur det är möjligt för Almers att underlåta att trycka
henne intill sig i lidelsefull passion — —
Nio män af tio skulle ha gjort det! Med klädningen tätt dragen
intill sig står hon sedan en lång stund och tittar ifrigt från sin säkra
hamn ned i den hemlighetsfulla korgen. Men så kommer hon i håg sig,
gör sig fri med en halft generad knyck och ställer sig litet senare i
verandadörren för att hämta frisk luft.
Den ömtåliga champagnescenen ger hon särdeles lyckligt och fint.
Hon sitter vid ett bord och pratar. Så tar hon helt plötsligt mannens
hand, lägger sin kind“ emot den och säger mjukt:
» Du!»
Ja, så kommer halft skämtande Welhavens välbekanta och i Norge
så ofta brukade strof: »Han hade champagne och han drack den ej!»
Hon talar sedan om sin hvita dräkt, om blommorna, ljuset och
om det pärlande vinet som om något vackert hon velat glädja med och
inte fått glädja med. Hon flätar ihop alla dessa spridda stämningar till
en ram kring hufvudstämningen, den, att de två hade kunnat få vara
ensamma i hela, vida världen, och det ville han ej! Rösten darrar af
ifver och af bön. Men när han svarar stelt, ointresseradt, till sist litet
otåligt, slänger hon hans hand ifrån sig, Och så kommer hennes första
lidelsefulla utbrott.
»Du hade champagne och du drack den ej!»
Hastigt lämnar hon honom, kastar sig ned i en soffa, men alldeles
för stolt att vilja verka på honom med råa medel, glömmer hon inte att
först tätt, nästan kyskt samla klädningens veck kring sina fotter.
Så upprepar hon, nu ångestfullt och skälfvande, nästan halft för
sig själf: »Du hade champagne och du drack den ej!» En sekund
senare står hon likväl åter pä fotterna, fullt färdig att kämpa för sin
kärlek intill sista bloddroppen. — — Äkta i både uppfattning och
utförande är också det sätt hvarpå hon upptager Almers’ berättelse om sina
erfarenheter i fjällen.
Ögonen bokstafligen hänga fast vid hans läppar — hon andas
knappt.
Nu skall hon ändtligen få veta hvad det är som trängt sig
mellan dem!
Men så slappas ansiktet af — hon förstår icke detta. Det är ju
icke något som rör deras kärlek! Också säger hon lugnt, nästan litet
öfverlägset:
Sådant där bör du ta med större lugn, Almers!»
När ändtligen den efterlängtade stunden är kommen, när hon blir
ensam med mannen, drar hon en djup suck af lättnad.
Nu skola de tala ut de två, nu skall hon få klarhet.
Hon smyger sig intill honom, lägger hufvudet vid hans bröst, och
börjar så sin lidelsefulla bikt:
»Ingenting, ingenting på jorden får stå dem emellan — skilja
dem åt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
