Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Fru Oda Nilsen som Rita, af A-d Å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i‘
,1
Hon kan inte lida det — hon vill inte- lida det! Han skall vara
hennes — — helt och hållet hennes — som förr! Själfva barnet
betyder ingenting, jämfördt med det djupa lifsförhållande, som hon känner
står på spel. Det får inte ryckas upp, det skall inte ryckas upp!
För henne är det tusen gånger vigtigare att inte deras kärlek blir
krympling, än att barnet blifvit krympling. Till sist, drifven utom sig af
hans ljumhet, kastar hon fram de onaturliga orden om »de onda
barnaögonen». — —- —
Skada, stor skada är, att Emil Poulsen, denne Danmarks med rätta
så högt uppburne karaktärsskådespelare, ger Almers med en så egendomlig
uppfattning.
Almers måste vara en stämningsmänniska för att inte bli
motbjudande, en entusiast efter sina krafter, som ger sig fullt och helt åt hvad
som för stunden upptar honom. Det måste ligga en viss värmande
barnslighet öfver honom’ som gör hans egoism ursäktlig och förklarar
hans makt öfver starkare lynnen.
Kvinnor af Ritas temperament älska i regeln män af Almers’ ras.
Kanske mäst därför att dylika män, på samma gång de genom sin
intensitet tillfredsställa kvinnans oändliga ömhetsbegär de äfven tilltala moderns
slumrande kärleksinstinkt. Därför händer det också ofta, att de värkliga
barnen i sådana äktenskap bli af en sådan bestämd sekundär betydelse.
Men denne allvarlige, — predikande Almers! — — —
Nå, ja, på det hela taget kan man då egentligen icke förtänka
herr Poulsen att han bjuder till att hjälpa upp vår herres fuskverk litet.
Han vill göra en man af Almers — och misslyckas naturligtvis!
Slutet på första akten gör fru Nielsen alldeles briljant.
När ropen, präktiga och naturtrogna rop för öfrigt, höras från
stranden, att ett barn drunknat, kastar hon med en enda knyck undan
Almers, som vill hindra henne, och störtar ut på verandan, där hon
lutar sig så långt öfver barieren, att man fruktar få se den mjuka
gestalten falla öfver räcket.
Hon lyssnar, lyssnar med hvarje fiber af sitt hjärta. Kärleken till
det rätta barnet har ändtligen blifvit väckt till fullt lif genom
dödsångesten.
Så uppger hon ett skärande skri, störtar in i rummet, faller omkull,
famlar med händerna som om hon kände någon drunkna tätt invid sig,
rusar upp — vill ut — — men vacklar och sjunker afsvimmad till
golfvet.
Det är en präktig förberedelse till andra aktens djupa tragik, ty
denna Rita kan inte bara älska lidelsefullt — hon kan också lida
lidelsefullt. Det är därför man med ett så lefvande intresse följer hvarje
hennes replik — från den första till den sista.
Andra akten spelas vid sjöstranden. Almers sitter ensam vid ett
bord. Inom parentes sagdt, hvarför har herr Poulsen till på köpet
ma-skeiat sig ful? Något som för honom ju bör vara besvärligt nog och som
hos åskådaren endast bidrager att än mer förvirra totalintrycket.
Fru Hennings har i Asta fått en uppgift, som antingen inte ligger
för henne eller inte intresserar henne. Så när som på några få fina
repliker, ger hon rollen torrt och intresselöst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
