Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - En oväderssång, polemisk dikt af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i9
»Min gode Sankt Per, låt upp din port,
jag slipper ju in, eller hur?
Jag hoppas du ett och annat har sport
om min aktade signatur.»
Sankt Peter, han räcker den knotan igen.
Med guldgalonerade bårder
står han uppsträckt och styf: »Ursäkta, min vän,
men mot dig har jag stränga order.
Det gör mig ondt, ty jag höll dig kär,
när du skref i Vårt Land — men du står
tyvärr i den svarta matrikeln här,
rubricerad som pseudo-får.
Du höll om försakelse vackra tal,
men tänkte: det vore allt maffe
med en liten hausse på tro och moral
och en på bränvin och kaffe.»
Då bleknar den riddarn och sjunker på knä
och suckar med gråten i strupen:
»Ack, käre Sankt Per, jag har varit ett fä,
och min nådatid är förlupen.
Men lille Sankt Per, du är säkert van
att hjälpa upp dem, som falla
— och i Lidners Yttersta dom bli alla
ju saliga, utom fan.»
Sankt Petter kväfver ett elakt skratt
och skrufvar förläget sin ring
och pratar en stund om ditt och datt,
men mest om sorgliga ting:
Att Heidenstam in till Vår herre har åkt
med ett tandem af svarta svin,
och att bränvin och kaffe stå fullt så lågt
i himmelen som i Berlin.
»Nu får du väl pröfva ditt gamla sätt
och gå till ett dåligt ställe.»
Så talade mildt och med verldsmannavett
den gode gamle Sankt Pelle.
Carl David var trött och slog sig helt fritt
i port vaktarlogen ned,
och sankt Per var gemytlig och nickade blidt,
så glorian for på sned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
