Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - En oväderssång, polemisk dikt af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
520
Till slut gör Carl David med gråt och skrik
den helige Petter nervös.
Han morrar argt: »Skrif en kvick supplik,
så kanske Gud slår sig lös
och ger dig sin nåd; herr Renan han den gaf
för en snillrik och fiffig skrift.»
— Carl David smög bort med en känsla af
att han var utsatt för drift.
Men nere i rymdens källaresal,
där skam och hans mor, det skrället,
lefva muntert med syndare utan tal,
där ligger det dåliga stället.
Där får jag väl också husrum och mat
för allt mitt bråk och besvär.
Till Renanska supplikvägen är jag för lat
och blir alltså kvar där jag är.
Allt nog: jag har väl vid denna tid
hos Hin en rådstaburett.
Jag gläntar i porten och hör ett »Guds frid!»
— »Herr doktor — hm — ser jag rätt?
Ack, kära herr doktor, vänd om, jag besvär;
här finner ni ingen trefnad,
ty Strindberg och jag ä’ ministrar här
och skulle förgifta er lefnad.
Här stå era chancer tämligen skralt:
edra psalmer mötas med grin,
och bränvin och kaffe stå lika knalt
i helvetet som i Berlin.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
