Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Då mindes han plötsligt..., af John Henry Mackay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
537
mindes han plötsligt...
af
John Henry Maekay,
Ofversättning från tyskan.
Han var nu ensam.
Han var fri från hustru, dotter och affär.
Hans fru var död; hans dotter var gift utomlands och sin aftär
hade han sålt, då han egde tillräckligt med pengar för sina återstående
dagar.
Han lefde på följande sätt: steg upp senare än vanligt och klädde
sig i sakta mak. Sedan han ätit frukost, besökte han en samling, ett
museum, eller drack sin förmiddagssejdel vid Potsdamer-Brücke; efter
maten tog han sig en liten lur. Därpå läste han och skref en stund, och
på kvälln hade han sitt gifna parti . . .
Han lät tiden gå som den ville. Nu då han hade så godt om
tid, tänkte han på mycket, som han förr aldrig hade kommit att tänka på.
En stark längtan bodde inom honom, längtan efter den ömhet,
som han aldrig erfarit, utan fått umbära hela sitt lif.
Han hade aldrig funnit den.
Inte hos föräldrarna. Nedtryckta af bekymmer lågo de i ständig
strid med hvarandra.
Inte hos syskonen. De hade varit en stor barnaskara och
allesammans hade de slagits om de bästa matbitarne och den varmaste platsen.
Inte under lärotiden. Hans mästare hade varit hård och sträng
och sade endast det nödvändiga.
Inte hos sin första kärlek. Det hade varit en vild berusning och
det hade dröjt länge, innan han kunnat göra sig fri: det hade dröjt år.
Inte hos sin hustru och inte hos sitt bam.
Hustrun hade varit en kall och lugn person, med en viss
majestätisk älskvärd likgiltighet till det yttre, men i sitt inre, uppifrån och
ned behäftad med småaktighet och ytlighet. Hon hade plågat honom
så mycket hon förmådde och tidigt lärt barnet att taga parti mot fadern.
Och barnet skulle aldrig visat sig ömt mot honom? — Åh jo. När det
ville ha något. Då hade det kommit upp i hans knä och kysst honom,
så att han nästan hällre hade sett, att det låtit bli.
Bland sina bekanta liksom hos alla, hvilka haft tillfälle att närmare
lära känna honom, var han mycket omtyckt.
Hans hustru hade dött. Det hade varit omöjligt för honom att
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
