Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Då mindes han plötsligt..., af John Henry Mackay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
icke för länge sedan vara på det klara med, att det skulle ha varit
löjligt, om han vid hennes död erfarit en annan känsla än af lättnad.
Hans dotter hade gift sig. Han hade köpt henne den man hon
sökt ut åt sig och därmed tillfredsstält den sista önskan som han kunde
uppfylla för henne. Nu kunde han inte göra något mera för henne.
Di hade han äfven gjort sig fri från sin affär, som han inte
längre behöfde. Han hade aldrig haft några anspråk för egen del och
hade nu mer än tillräckligt för sina återstående dagar.
Han lefde så, nästan plötsligt försatt i ett stort öfverflöd af lugn
och stillhet och ledighet.
Då han nu i sina många tysta stunder slog upp och vände om
det ena efter det andra af sin lefnads blad, då insåg han hvad som
fattades honom.
Och han greps plötsligt af en stark oro: som hos en människa,
som innan porten stänges vill godtgöra hvad hon försummat, men inte
vet, huru det skall gå till. Förtviflad vände han om och om igen
tillbaka till den förgångna tiden: något måste väl ändå gömma sig där,
bland allt årens och mödornas dam måste dock något kunna uppletas,
som ännu kunde sprida öfver de sista timmarne något af sin doft-
Han sökte och sökte och fann intet.
Det var en af de första vackra dagarne af året. Solen smekte
på hans fönster och kände sig för hur stor dess styrka redan kunde vara.
Medan han satt vid sina gamla papper och bläddrade igenom en
gammal räkenskapsbok, föll hans öga på en förlust, som vållats genom
hans egen försumlighet, och då mindes han plötsligt:
Han var en ung man på tjugufem år och skulle uppehålla sig en
vecka i Leipzig för affärer. Det var samtidigt med de sista
karnevals-balerna och han hade kommit öfverens med en affärsvän att på kvällen
besöka maskeradbalen i Kristallpalatset.
Men hans vän kom inte och han ströfvade missmodig omkring i
vimlet, tills han slutligén slog sig ned vid ett bord och drack det ena
glaset Bockbier efter det andra och funderade, om han skulle gå hem
till hotellet och lägga sig eller inte.
Då befriades han från sin ovisshet af en liten flicka, som satte sig
vid hans bord.
De kommo snart öfverens, och då han fem dagar därefter skulle
resa, hade han inte hunnit med mer af sina affärer, än att han måste
stanna kvar ytterligare fem dagar.
När de nya fem dagarne hade gått till ända, hade han ännu inte
fått sina affärer klara, men han hade inte tid att stanna längre, utan
måste resa.
Den där lilla flickan hade varit skuld till förlusten, hvars
sifferbe-lopp han nu efter nära fyrtio år.åter fick syn på.
Plötsligt visste han att han en gång i sitt lif hade varit lycklig,
en gång och aldrig mer så fullständigt lycklig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
