Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Då mindes han plötsligt..., af John Henry Mackay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
539
Han gick af och an, af och an.
Hans oro växte och växte. En tyngd låg öfver honom, som han
måste befria sig ifrån.
Allt var sä tyst omkring honom, att han genom den stängda
dörren hörde hur klockan tickade i rummet bredvid. Det blef outhärdligt.
Men hvart skulle han då bege sig?
Till sitt vanliga bord kunde han i bästa fall gå först om ett par
timmar. Söka upp någon bekant ? De voro alla upptagna af sitt arbete.
Skulle han göra en promenad ? Men hvart då.
Han satte sig ned vid sitt bord och lade armarne öfver papperen.
Hans hufvud sjönk långsamt ned.
Nej, det var inte bra att vara ensam . . .
Hans oro började aftaga.
På en gång ryckte han till. Han hade hört hennes skratt, med
hvilket hon kallade på honom: det melodiska skrattet han icke hört på
alla dessa år; det var hennes skratt.
Hastigt sprang han upp. Han funderade, funderade och funderade.
Därpå sprang han genom alla rummen, letade och sökte en nattsäck
och hvad han kunde behöfva för ett par dagar.
Inom en halftimme var han färdig. Han läste igen våningen, skref
»bortrest» på dörren och skyndade ned pä gatan.
Han satte sig upp i en droska och for till järnvägsstationen. Han
förundrade sig icke ens, dä han hörde att nästa tåg till Leipzig skulle
afgå redan om en halftimme, så att han inte behöfde vänta något.
Strax därefter satt han i järnvägskupén.
Hon hade kallat honom, kallat honom med sitt skratt och han kom.
På kvällen var han i Leipzig.
Under vägen flög ofta ett sällsamt leende öfver hans ansigte.
Han for, som brudgummen till sin brud, i en nästan darrande
förväntan och med en uppjagad åtrå sin lycka till mötes, som förstorades
ännu mer af tystnaden.
Det var redan sent, men han gick dock ut från hotellet, som
var beläget vid Ringpromenaden.
Det var en varm, mörk afton.
Han uppsökte Brühl; han behöfde bara gå en sidogata. Han var
genast framme. Där kände han igen för första gången det gamla
Leipzig: de gamla höga gafvelhusen med sina affärslokaler ända upp i femte
våningen.
Han dref långsamt omkring på gatorna.
Men alltjämt tänkte han blott på detta enda: I morgon! — I
morgon! —
Han uppsökte en ölstuga. Han kände inte den minsta trötthet,
det gjorde honom detsamma, att det var nära midnatt.
Då han satt med det höga glaset med det gula ölet framför sig
i den gamla stugan med dess träpanelning och där alla långborden voro
genom höga träväggar skilda från hvarandra, hvarigenom hvar och en
hade en treflig vrå för sig själf, kom öfver honom ett outsägligt
välbehag och han bolmade med cigarren som en ung glop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
