Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Då mindes han plötsligt..., af John Henry Mackay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Stackars liten! — Ofta gjorde det honom ondt om henne och
han var därför dubbelt vänligare. Men hon var inte olycklig. Däri
misstog han sig. Läte man henne bara vara sådan hon var, så egde
hennes natur en sund, säker jämnvigt äfven utan yttre hjälp.
Hur han mindes henne! — Och hvad han höll henne allt kärare
och kärare för hvarje nytt drag af hennes väsen, som åter framträdde
för honom! — —
Han fortade på. Skogen glesnade redan på motsatta stranden,
och. stora ängar blefvo synliga, medan vägen på samma sida fortsatte
mellan träden tätt utefter strömmen.
Han mindes inte längre, hur det kom sig, att de skulle träffas just
här ute, att hon gått i förväg och han stannat efter i staden.
Men i intet ögonblick hade hennes bild skarpare och, som han nu
i smärtsam glädje kände, oförgätligare inpräglat sig än då:
När han kom på vägen brådskande och röd af oro, spanande
så långt framför sig som möjligt, satt hon där i den lilla halftomma
värdshusträdgården seende emot honom med ögonen fulla af förväntan,
med ölet ännu orördt framför sig och halmhatten i händerna, som lågo
hopknäppta i knäet, och ett litet, men så lyckligt småleende, då han
nu kom.
Hon sade ingenting, hon sade i allmänhet inte mycket, den lilla
dumma stackaren, men hon hade ett älskligt sätt att uttrycka sin glädje:
hon lutade för en minut sin kind mot hans axel, liksom när hundar
springa förbi och smekande vidröra sin herres hand som hänger ner . . .
Och den eftermiddagen och den kvällen och den natten voro de
så outsägligt lyckliga!
Hon väntade på honom. Om han nu ginge igenom
anläggningarna, som hörde till den stora sommarrestauranten, och sedan följde
landsvägen ned till bron, så låge till höger alldeles invid spårvagnens
hållplats en liten trädgård, egentligen bara en stor löfsal, som hörde till värdshuset
på andra sidan vägen och i den löfsalen vid det längst bortersta bordet
satt hon — —: seende emot honom längtande och småleende,
visserligen endast helt litet småleende, men så lyckligt! —
Han darrade.
Han sprang nästan och snafvade gång på gång.
Han drefs nu inte längre af väntan efter något, han drefs af den
förskräckligaste inre oro.
Nu blef det honom klart hvad som hade fört honom dit. Denna
oklara längtan efter något förleradt, något för länge sedan dödt och
be-grafvet, var som den sista kämpande förtviflan, hvarmed den skeppsbrutne
sjömannen ännu söker uppnå land, som fågelns sista matta försök att
med bruten vinge nå boet, som det sista rosslande skriet af ett hjärta,
som tegat för länge och hvars sista blodsdroppar spårlöst uppsugas i ångerns
sand . . .
Och då han fattade detta, brast äfven de sista tjugu timmarnas
sällsamma villa, brast innan verkligheten själf hunnit slita sönder den,
sjönk som ett dammoln, som hvirfvel vinden jagat upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
