Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Då mindes han plötsligt..., af John Henry Mackay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
Han stannade plötsligt, som träffad af en kroppslig smärta.
Var han då vansinnig? —
Hvad försiggick med honom?
Ah ingenting . . . Han hade bara gjort en utflykt hit för att
äter-upplifva förglömda minnen. De hade fått en sådan makt öfver honom. —
Han smålog krampaktigt. Han var en gammal narr. Hvad var
allt det här för dumheter.
Men han kände hur tiött han med ens hade blifvit. Hvart steg
kostade på honom. Ändå fortsatte han långsamt framåt.
Det var ingenting som längre dref honom framåt och han skulle
hälst velat vända om. Men han var midt bland anläggningarna och såg
redan husen mellan träden.
Därpå kom han ut på chausséen. Men han visste nu att där
borta i löfsalen sutto pä sin höjd ett par svärande drängar eller också
att en smutsig uppassare latade sig bland de tomma bänkarna och att
spår-vagnarne gingo utan passagerare från’ stationen, ty denna sol, som nu
med ens föreföll honom så ömklig, hvem kunde väl den locka ut i det
fria? — —
Han hade vaknat till besinning så mycket, att då han nu kom
fram till bron, kastade han endast en trött, likgiltig blick omkring sig,
och såg att allting var som han tänkt sig, endast ännu sämre. Nakna,
utan löfrankor, sutto ribborna i löfsalen och inga bräden funnos pä
bänk-och bordstolparne, där de. stucko’ upp ur värgyttjan, där måhända på
flera månader ingen hade varit med sin fot.
En tröstlös ödslighet och ensamhet låg öfver platsen.
Men ännu mer tröstlös var ödsligheten och ensamheten uti hans
hjärta.
Spårvagnsstationen låg så nära, att han kunde se när vagnarna
kommo och gingo.
Han stod där tung och trött stödd mot sin käpp, utan att skänka
omgifningen någon mer uppmärksamhet, tills han om ett par minuter
hörde en vagn komma rasslande.
Under den långa färden öfver ett stort, tomt, öde fält satt han
stilla seende framför sig. I staden steg han ut och satte sig i en droska
för att komma fortare till sitt hotell.
Nu stördes han af allting, så att han drog för gardinerna för
fönstret. Han kände att detta mörker och denna ensamhet gjorde
honom godt.
Portiern skyndadè fram och öppnade vagnsdörren: Han steg ut.
Han lät duka för sig vid ett fönster i hörnet af ett rum bredvid
matsalen. Här satt han alldeles ensam.
Därute utanför fönstret böljade middagstidens brokiga lif.
Han beställde endast en rätt, och då den kom, rörde han den
knappt. Men hans hjärta begärde någon liten tarflig utvärtes glädje och
han funderade som en far tänker efter hvad han skall kunna ge sitt
sjuka barn för att fä det att åter skratta. Därpå begärde han sin favo-
ritdryck Roederer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
