Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Englands fackföreningar, af Frantz Pio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5Öi
När tvänne bärgsvandrare äro fastbundna med h varandra, är en knif det
bekvämaste medlet, om den eftersta snafvar.
Vi befinna oss nu vid den kritiska punkten i den engelska
arbetarerörelsen. Det ser för ett ögonblick ut, som om det skulle bildas ett
slags arbetets aristokrati, som om ett nytt fjärde stånd skulle höja sig
på proletariatets skuldror och eliten af de engelska arbetarne med
flygande fanor och klingande spel öfvergifva den gamla valplatsen för att
fullfölja sina egna mål. Hade det inträffat, hade den engelska
arbetarrörelsen förlorat sin styrka för flera år; det skulle då för en oöfverskådlig
framtid ha varit Tysklands arbetare som kommit att angifva tonen i
Europa.
Men-faran är af öfvergående* natur. Det stora ekonomiska
betrycket från 187g, som i så många afseenden har bestämt Europas
nuvarande utseende, skapade inom den engelska arbetarrörelsen en kraftig
opposition mot en sådan politik af de ledande föreningarna. Det var
den nya omtalade riktningen, som nu öfvergick till klar och öppen
opposition. Kärnan däri utgjordes af bomullsspinnarne och grufarbetarne,
hvilka hade åter sammanfört sina halft upplösta föreningar efter kraschen
på 70-talet; de måste bägge — i förhållande till maskinarbetame och
timmermännen — räknas till kategorien mindre »skilled» arbetare, och
deras fackföreningar hade icke upptagit de ledande föreningarnas
omfattande benefit-system.
Härmed inledes vår tids stora händelse på arbetarfrågans område,
kampen mellan den s. k. Old och New-Trade Unionismen. För den
ytlige iakttagaren är det endast en strid mellan de båda Trade
Uniontyperna, typen med eller utan »benefit purposes», de stridande
parterna representera ju hvar sin typ, och i den dagliga striden blef
debatten — ofta och med bitterhet —7 öfverflyttad på denna
lätthandter-liga, men i verkligheten helt neutrala punkt. Stridens kärna var den
stora principfrågan, om arbetarpartiet skulle stå solidariskt som ett slutet
helt, om statens hjälpande hand, som förtruppen, men icke baktruppen
kunde undvara, skulle sökas eller afslås. Striden mellan Old och New
Trade Unionismen är således i sin första fas ingalunda en strid för eller
emot socialismen, men en strid för eller emot individualismen; New
Trade Unionismen häfdade under detta skede blott statens och
kommunens ingripande inom det bestående samhällets gränser, en ståndpunkt
som lika mycket skiljer sig från individualismen som socialismen. Detta
är det gamla ursprungliga Trade Unionsprogrammet; det är likaledes det,
som närmast är den moderna vetenskapens ståndpunkt; vi skola i det
följande för korthetens skull beteckna dess anhängare som mellanpartiet.
Ej häller står striden mellan Old och New Trade Unionismen i deras
första skede mellan »skilled», och »unskilled» arbetare, men mellan »highly
skilled» och mindre »skilled», de »unskilled» arbetarne, hvilkas få, svaga
organisationer bortsopats i krisen på sjuttiotalet, stodo ända fram till
slutet af åttiotalet fullständigt utanför Tradeunionismen.
Det ekonomiska betrycket hade 1879 sin kulminationspunkt,
men var ingalunda slut därmed; långt fram på åttiotalet kastade det
sina mörka skuggor med arbetslöshet, nöd och elände till sina sviter.
Den nya generation, som hade vuxit upp med denna mörka erfarenhet för
sina ögon, hvars erfarenhet endast talade om den fria sammanslutningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
