Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Englands fackföreningar, af Frantz Pio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
kom detta omslag i ledningen af fackföreningsrörelsen från krass
individualism till ren socialism, som en blixt från en klar himmel. Den som följt
utvecklingen bakom kulisserna ser däri endast händelsernas lugna,
takt-fasta utveckling.
Det såg till en början så ut, som om det engelska arbetarpartiet
åter skulle splittra sig i två fiendtliga läger, socialister och icke socialister,
som om den ena stridens afslutning endast skulle vara signalen till
början af en ny. Detta blef dock icke händelsen. Då socialisterna genom
dockstrejken togo ledningen af Trade Unionismen i sina händer och
derigenom ansvaret för den engelska arbetarrörelsens utveckling flyttades
öfver på dem, förändrade de också taktik. De emanciperade sig ifrån
det tyska mönstret och bildade en national engelsk socialism. Till och
med för den öfvertygade socialisten är socialismen icke mål, utan medel.
Målet är att höja arbetarklassens ställning, och han måste medgifva. att
de medel som det moderna samhällets vetenskap anvisar, icke äro att
förakta. Låt honom aldrig så mycket anse, att det är otillräckligt, han
måste dock medgifva att det är något’ och att detta något kan
genomföras inom en något så när rimlig framtid. De engelska socialister, som
ha insett detta, ha slagit om från gatutumult, hotande fraser och stora
ord till en opportunistisk konstitutionel kollektivism. Tå åttiotalet vrakade
man de partiella reformerna, därför att de förhalade den sociala
revolutionen, som proklamerades skola bli fullbordad innan århundradets slut;
man fantiserade om en världsstrejk, som skulle omfatta alla nationers
arbetare. Under nittiotalet använder man all sin kraft på ögonblickets
kraf: små reformer som kunna samla en allmän stämning kring sig,
lösryckta fragment af det kollektivistiska program, som uppbäras af tidens
strömningar. Den engelska socialismen afpassar omsorgsfullt sina kraf
efter den bestående sociala strukturen, den söker att genomtränga alla
Englands gamla institutioner, parlament och kommunalråd med
kollektivistiska idéer. Dess teoretiska organ utanför fackföreningsrörelsen är
»Fabian Society» * som har tagit fullständigt lofven af den revolutionära
»Social Democratic Federation». Dess praktiska program fordrar
indragandet af stora monopoliserade affärer, (som gas- och vattenledningar,
spårvagnar, telefoner etc.) under statens eller kommunens bedrifvande
øch en offentlig reglering af arbetarnes »standard of life» i de affärer som
fortfarande få bedrifvas af enskilda, ett program som icke öfverskrider
det existerande samhällets gränser. Samhällets omorganisation,
socialismens slutmål har den lagt på hyllan som en sak, som tillhör framtiden
och som endast kan reta, icke gagna i ögonblickets strid. Den
engelska -och den tyskå (eller rättare sagdt kontinentala) socialismen bekänna
sig till samma teori, de hylla bägge Marx’s kollektivism, dén högsta
vetenskapliga form socialismen har uppnått. Men vid teoriens
praktiserande framträder skilnaden mellan angelsachsarens realistiska och
konservativa bon sens och den germanska andans abstrakta, doktrinära tendenser.
I den praktiska agitationen flyta sålunda socialisterna och
mellan-paitiet fullständigt tillsammans; de hafva samma praktiska program och
den divergerande punkten är undanskjuten till en obestämd fiamtid.
* Så kallad efter den romerska fältherren Fabius Cunctator, som segrade
genom att vänta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
