Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Englands fackföreningar, af Frantz Pio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
Man förstår häraf, hvarför det är så svårt att uppdraga gränsen mellan
socialister och icke-socialister inom den nyaste engelska arbetarrörelsen,
hvarför det råder så stor ovisshet och oenighet i detta hänseende.* Det
bör också erinras om,att den engelska socialismen är ett splitter nytt
fenomen, som är midt i sin utveckling, där intet ännu har antagit fasta
former och där mycket kan ändras från dag till dag.
Den modärna engelska socialismen fasthäller i grund och botten
endast Trade Union-traditioner från juntan och fiån Parlamentary
Com-mittee’s första dagar. Det är samma praktiska och kloka opportunism, som
nu endast blifvit öfverförd från det politiska till det allvarligare ekonomiska
området. Stor är däremot skillnaden mellan socialismens framträdelseform
på nittio-talet och dess första uppträdande på engelsk botten under Owens
revolutionära agitation — en skilnad som emellertid låter lätt förklara sig.
Robert Owen var den högt begåfvade teoretikern, hvars rastlösa sinne icke
kunde ge sig till tåls med ett framåtskridande tum för tum på reformernas
väg. John Burns är den enkla arbetaren hvars kraftiga bon sens väger tyngre
än en aldrig så ärlig teoretisk öfvertygelse. Owen befann sig inför
arbe-tarne som inför en politisk omyndig flock, den där endast kände ett
medel, det råa våldet, han fann ett korrumperadt parlament och inom alla
Framställningen af fackföreningarnas förhållande till socialismen har här antagit
något skarpare konturer och fastare former än den vetenskapligt sedt kan göra anspråk
på. Jag har i texten gifvit uttryck åt min personliga uppfattning, sådan den format
sig efter det totalintryck, jag fått vid läsningen af hithörande litteratur (Webb, History
of Trade Unionism; Howell, New and old Trade Unionism; Dubois, Les Trade
Unions Anglais etc.) och genom samtal med män, som stå den engelska arbetarrörelsen
närmast såsom: Geoffrey Drage, sekreterare vid den nyligen afslutade Royal
Commis-sion of Labour, Thomas Burt, Under Secretary of the Board of Trade (Trade
unionis-mens representant i Roseberys ministär), John Burns, arbetarpartiets nuvarande ledare,
m. Ludlow, f. d. chief-registrar of friendly societies etc. — Jag har föredragit denna
subjektiva, men klara framställningsform framför ett objektivt uppradande af olika
uppfattningar, jag i tal och skrift har hört och sett i denna fråga och som variera ända
från påståendet att de engelska arbetarne alls icke veta hvad socialism är, till påståendet
att de allesammans gå omkring med fullfärdiga kollektivistiska teorier. Den uppfattning
som här häfdats — att majoriteteten af de engelska arbetarne äro »potentiella» men
endast ett ringa antal (jämför här nedan om Independent Labour Party) »aktuella»
socialister — försonar och förklarar till en del dessa stridiga meningar. — Ett partiz
anhängare — isynnerhet när de rekryteras från de arbetande klasserna — ha sällan någon
klar föreställning om partiets idé; det är det tillfälliga yttre påhänget som kristalliserar
sig kring denna idé under den praktiska agitationen, som bildar den skarpa
partiskilna-den. — Och i dubbel måtto måste man nedsätta sina fordringar på partianhängarnes
teoretiska öfvertygelse när — som hos Englands arbetare — sjelfva teorien, den
socialistiska doktrinen, så att säga är försatt ur praktisk funktion, när partigrupperingen icke
är emellan socialister och icke-socialister, men (jämför här nedan om Independent Labour
Party’ mellan intransigenta socialister och evolutionspartierna -—- socialister och icke
socialister — och när man således endast kan tala om engelska socialister, men icke
om någon sluten engelsk socialdemokrati.
Det är således till en viss grad riktigt att säga, att de engelska arbetarne endast
»kalla sig» socialister om man blott icke underskattar betydelsen häraf. Det första
skedet i hvarje partibildning är den obestämda af sympati och intresse sammansatta
känsla, scm ger sig uttryck i att män »kallar sig» med partiets namn — ett skede
som de allra flesta partier endast skenbart genom sekundära påhäng till själfva partiets
idé komma öfver. En socialistisk partiledare kan icke ställa samma anspråk på sina
anhängare som en professor i nationalekonomi på sina elever. Han får — åtminstone
så som sakerna stå i England — vara beiåten med att de »kalla sig» för hans
anhängare, och lita på, att de när stora trumman en gång går, skola utan att blinka och
utan att betänka sig i sluten trupp rycka fram på de vägar partiets ledare anvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
