Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Englands fackföreningar, af Frantz Pio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
569
samhällsklasser ett blindt och hopplöst motstånd mot hvarje försök att
på laglig väg förbättra arbetarens ställning. Nutidens socialistiska ledare
operera med en politiskt tränad ’ arbetarmassa, som vid valen har
afgöran-det mellan tories och liberala i sin hand, som har många hvilka föra
deras talan i parlament och kommunalstyrelser och för hvilken
reformernas jämna landsväg ligger öppen -och som endast behöfver sträcka ut
handen för att få bistånd af det engelska samhällets bästa krafter.
Resultatet af de engelska socialisternas kloka taktik har varit, att
det ömsesidiga förtroende mellan regeringen och fackföreningarna, som
hade utbildat sig under dessa senares icke socialistiska period, icke blott
icke blifvit rubbadt genom deras öfvergång till socialismen, utan tvärtom
just under denna period har tillväxt i fasthet. År 1892 föreslogs af
regeringen och beslöts enhälligt af underhuset, att när staten utbjöde ett
arbete på entreprenad, skulle uppställas som vilkor i kontraktet att
entreprenören betalade sina arbetare efter fackföreningarnas prislistor, till och
med om billigare arbetskraft för tillfället kunde fås på grund af
marknadens tryckta tillstånd. Denna berömda »Fair Wages Clause» anger hela
tonen i den modärna engelska arbetarpolitiken. En socialistledåre, som
Tom Marin valdes till medlem af den sista stora »Royal Commission af
Labour». Samarbetet mellan »Board of Trade» (departementet föi arbeten
och handel) och fackföreningarna blir ständigt allt fastare. Den moderna
engelska socialismen vänder sig i följd af hela sin opportunistiska
anstrykning närmast mot kommunen. Den har riktigt insett, att kommunen
mer än staten ingriper i arbetarens dagliga lif och att de kollektivistiska
idéerna dämpas något, förlora något af sin odiösa karaktär, när man
söker realisera dem i den mera anspråkslösa kommunala formen. Englands
kommunalstyrelser ha beredvilligt gått arbetarpartiet till mötes. Londons
County Council (kommunalstyrelse) har under nittio-talet inaugurerat ett
slags »kommunalsocialism»*. Den icke blott söker att draga vatten- och
gasindustrien och spårvagnar in under kommunens ledning, utan äfven
alla de otaliga företag, administrerandet af en jättestad som London för
med sig i det dagliga lifvet: byggnader, broar, gatuanläggningar etc., allt
utföres af County Council sjelf, öfverallt har det gjort sig af med
entreprenörer och har engagerat sina egna arkitekter, ingeniörer och ritare.
Det förlägger, för att lindra arbetslösheten, företrädesvis arbetet till de
tider, då det är ondt om arbete, aflönar sina arbetare efter
fackföreningarnas prislistor och anger tonen som human arbetsgifvare.
Det är således ingen fara för att de engelska arbetarne skola
splittras i socialister och icke-socialister. Båda parterna ha insett att så långt
den nuvarande generationen kan skåda, sammanfalla deras vägar och
ingen af parterna har lust att offra nutiden och verkligheten för
framtidens luftslott.
Det är inom socialisternas eget läger, som splittringen hotar.
Under de sista par åren har framträdt ett nytt parti, som kallar
sig »Independent Labour Party». Detta parti afhåller sig från all
förbindelse med de bestående politiska partierna, det förklarar en systematisk
opposition, vare sig konservative eller liberale sitta i regeringen. - Ingen
kandidat kan erhålla partiets röster, såvida han icke med hull och här
* Jag använder detta ord som parallel till den s. k. »statssocialismen».
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
