Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Litteratur - E. Améen, En moder, anmälan af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
Den 1891 i Dagens krönika offentliggjorda novellen (Befriad} blef
genom en gynnsam anmälan (i Review of Reviews) uppmärksammad ar
den framstående engelska skådespelerskan miss Robins, som på Londons
teatrar framfört några af Ibsens kvinnotyper. Hon bad en vän
dramatisera novellen och hon spelade själf hufvudrolen, när En moder i
London 1893 uppfördes på The Independent Thealre. Stycket väckte ett
stort uppseende; de främsta Londontidningarna af handlade dess idé på
samma gång som de betonade, att det kortå dramat inneslöt en verklig
tragedi och var ett af »de kraftigaste och mäst gripande arbeten», som
på långa tider blifvit uppförda i London.
En framstående engelsk litteraturkritiker, Archer, har betecknat En
moder som en fatalistisk tragedi, där hjältinnan har det gemensamt med
den antika tragediens Orestes, att befinna sig i en situation, »där det
synes lika omöjligt, lika omenskligt att handla, som att icke handla».
Det är inför sådana ödesdigra situationer, som en tänkande
människa lösgör sig från den föreställningen, att en gudomlig, i alla lifvets
lägen lika giltig, sedelag är för alla individer lika bindande. Och
medan den konventionelle moralisten under alla omständigheter vet sig böra
fasa för en mor, som mördar sitt barn, får den utvecklingsdugliga
människan genom En moder en ny erfarenhet af att moderskärleken kan
hafva mer än ett sublimt uttryck.
• Författarinnan har genom ett fint psykologiskt drag motiverat, att
just denna mor, till följd af en fullt medveten viljeakt, öfvar en
barm-hertighet mot sitt barn, hvilken för de flesta andra ömma mödrar skulle
varit omöjlig. Denna mor har en så lidelsefull kärlek till sundhet, till
styrka och skönhet, att hon mycket starkare förmår känna sonens
framtida kval, än sin egen närvarande ömhet. Lifskärlek och moderskärlek
i förening göra det således möjligt för henne att släcka den lilla,
flämtande lifslåga, som en mera vanlig mor_genom fördubblad ömhet skulle
sökt hålla brinnande.
Det djupt gripande och tankeväckande i den ursprungliga novellen
är kvar i dramatiseringen, hvilken genom konstnärlig koncentration
och enkel patos låter ämnet verka i kraft af sitt eget innehåll, icke
genom någon som hälst teatereffekt. Och än mer torde detta bli fallet
i den bearbetning till franskan, med hvilken den geniale Ibsen-tolkaren,
grefve Prozor, redan är sysselsatt, och som han ämnar hembjuda till någon
af Paris’ teatrar.
I författarinnans eget hemland kommer det djärfva och uppskakande
stycket väl knappast att uppföras, om icke af Lindberg. Detta kan man
redan sluta af det mottagande, som tanken, att människor af
mänsklighet kunna bringas att släcka medmenniskors lif, redan en gång hos oss
rönt. Det var icke Elin Ameens novell — ett fall ur lifvet, som
författarinnan framstälde, utan att själf därvid foga några slutsatser — som
bragte frågan inför den svenska allmänheten.
Detta skedde genom doktor Wicksell i en föreläsning om
euta-nasi, ett ämne, som redan i England varit öppet och mångsidigt
af-handladt, och där allmänheten sålunda icke var oförberedd, när Elin
Ameens dramatiserade novell ånyo förde fram frågan och på en plats,
från hvilken nya tankar snabbast nå flertalet.
Doktor Wicksell, som redan ett par år tidigare i England följt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
