Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Litteratur - Från Lundagård och Helgonabacken, anmälan af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594 -
lät vara att man dä och då hoppar till, förbluffad öfver att finna ett
par Levertinska versrader använda i väl litet bearbetadt skick. Man
försonar sig likväl snart nog med detta manér, som i grund och botten
innehåller en viss vinnande öppenhet; han stjäl egentligen pä ett
ovanligt ärligt sätt. Men skämt åsido, i det hela kan man med verkligt nöje
konstatera ett framåtgående hos denne unge diktare. Det häfte, med
hvilket han för några år sedan debuterade, innehöll knappast sä goda
dikter som de, hvilka här sammanförts under titeln »Åldrade bilder» —
framför allt »Såningsmannen» — och man kan finna vackra strofer äfven
i den som helhet icke synnerligt mogna dikten »Ave atque vale». Till
kalenderns bästa bidrag måste man räkna Axel Wallengrens »Sang an
Ägir»; det är en bizarr och dyster fantasi, med något äkta och kändt i
grundtonen. Bengt Lidforss har försvenskat några dikter af Dehmel,
det unga Tysklands lyriker. Jag förstår dem icke alla. »Kring
träsken» förstår jäg dock, och jag mins den och njuter den. »Kinesisk
dryckesvisa» har förträffliga passager:
En kanna vin i rättan tid
är bättre än evighetens frid
oeh tusen gyllne dukater 1
— Förtviflans timme rycker an.
Men det är framför allt af slutstrofen på denna säng man finner
att man står framför en diktare af rang.
Kalendern har ett par bidrag äfven i det kritiska facket, däribland
en åtminstone till sitt syfte rätt afsevärd uppsats om »Nysvensk
för-franskning» af Arthur Almblad. Hvad förf, vill säga »utan alla kraf
på vitsord för talangfull framställning» är ungefär detta: att vära
författare nu böra sluta upp att hämta sina förebilder från fransmännen
och i stället vända sig till England. Man skulle visserligen kunna
invända, att våra författare öfver hufvud taget icke borde hämta några
förebilder, utan i stället ha talang — men frånsedt denna lilla
anmärkning kan man i hufvudsak gerna gifva förf. rätt. Ty tiden har icke gått
spårlöst fram öfver den franska parnassen. Taine och Renan ha gått
till en bättre verld. Zola har åldrats, Maupassant är död. Bourget har
fått en allvarlig lifsåskådning — ja, Huysmans till på köpet också.
Ver-laine är en smula försupen och har icke längre något märkvärdigt att
säga oss; Mallarmé är en stämningsvirtuos, som aldrig haft något
instrument af verkligt stor ton; likaså Loti, som dessutom har blifvit
akademiker. I England åter ser det ju nu mera helt annorlunda ut. Det
har sedan en tid bortåt varit ett faktum, att man i England gör vida
bättre tapeter och mattor än i Frankrike — några säga också taflor, ja
böcker. Den kulturella afunden mellan de båda folken är också i
närvarande ögonblick utomordentligt spänd; alla symptom bevisa det, från
den franska pressens hätskhet mot Burne Jones och prærafaeliterna på
salongen, ända ned till det utbrott af djupt sedlig harm, med hvilket
den gamla förträffliga oanständighetstidningen »La vie parisienne»
förbluffade sina läsare i anledning af affären Wilde. Likväl torde man med
skäl kunna erinra om att just de engelska författare, som nu äro på väg
att eröfra verlden, af sina landsmän alltid och med ett visst fog blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
