Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13—14 - Litteratur - Lundegård, Tannhäuser, anmälan af R—s—s - Från Lundagård och Helgonabacken, anmälan af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
593
Bland bipersonerna är det egentligen endast herrskapet Kessler,
som tilldrar sig någon uppmärksamhet — den store, »den väldige», »den
fruktansvärde» socialistchefen och hans familj. Herr Lundegård torde
nog icke vilja förneka, att han här önskat pröfva sina krafter i någon
art af porträttmåleri. Att han icke lyckats, ser hvar och en, som något
känner originalen. Ah nej, att svarfva till en folkmötesscèn, utan att ha
bevistat någon sammankomst af arbetare, kan ju i nödfall låta sig göra,
ehuru resultatet naturligtvis blir därefter; vanskligare är det ändå att
måla porträtter aus der Tiefe seines Bewusstseins.
Sammanfattning: Herr Lundegårds senaste bok synes oss vara den
svagaste han hittills åstadkommit. R—$—$.
Från Lundagård och Helgonabacken. Vårkalender, fjärde
årgången — Stockholm, Nordin och Josephson (i distribution).
Det fins en egenskap, som vår literaturkritik har både för
mycket och för litet af, nämligen bonhomie. Den har för mycken bonhomie
gent emot den svärm af eljes rätt oklanderliga medborgare, som ha
blifvit skalder och romanförfattare, Gud vet hvarför, och som framhärda,
därför att de af nämda skäl en gång ha blifvit det. Man konstaterar
deras oskadlighet — det kan man merendels göra nästan utan att läsa
dem — och berömmer dem därefter halfsofvande utan att erinra sig,
att det ofarliga elementet i diktningen i själfva verket är det enda
farliga, nämligen för literaturens utveckling och framtid. Gent emot den
alltid stridslystna ungdomen visar man sig å andra sidan väl mycket
lättretad, väl mycket benägen att på allvar upptaga en handske, som
kastats, om icke på lek, så likväl mera för nöjet att kasta en handske
än af någon egentlig literär mordlust. Den vårkalender, som nu ligger
framför oss — ursprungligen, som bekant, en studentpublikation —
innehåller efter vanligheten åtskilligt, som verkligen behöfver läsas med
bonhomie, och likväl måste den intressera hvar och en, som har en
tanke till öfvers för den diktning, sorn kanske blir morgondagens, låt
vara att dess ton ännu kan vara vacklande och dess konturer grumliga.
»Bortom Döden» af Ola Hansson — för att börja med de redan
kända och delvis berömda namn, som gå i téten — är ett litet stycke,
som man mins länge. Ett ångestfullt försök att gripa det ogripbara,
binda sekunden vid evigheten, skönja tråden mellan stoftkornet och alltet.
Föredragets precisa och dock så själfgifna och naturliga fall kommer oss
att med undran tänka på den beskyllning för affektation, som kanhända
är den ointelligentaste af de förevitelser man riktat mot författaren. Vi
känna här i grund och botten föga mera af Ola Hansson än den på
längden något tröttande martyren för en mängd begångna oförrätter —
och det är skada, ty vi behöfva honom, och han behöfver oss. Men
sår ha gifvits och tagits; när skola de läkas? ■— Per Hallström stöter
man på litet här och där i kalendern. Dels har han under eget namn
bidragit med »En gammal melodi», som är frisk och intagande, dels har
han sig oåtspord råkat bli medarbetare i novellerna »Margit» af Emil
Kléen och »Reinhardt» af John Wigforss. — Kléen har utom c nämda
berättelsen lämnat ett antal dikter, af hvilka flera äro verkligt va< kra —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
