Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Bosnisk kultur, af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
mans med mokkan! I kaféerna undantränges den sörplande
vattenslangen allt mer af rörpipan och den lätthandterliga cigaretten, och
då jag i ett äkta turkiskt kaffehus en gång ville njuta af en ungersk
czardas smekande ackord eller en munter serbisk kolo-låt,
öfver-raskades jag på ett högst obehagligt sätt af att tsigenarkapellet
stämde upp »Kreuz-polka» — på sin tid mycket omtyckt i Berlins
offentliga balsalonger. Där ser man bäst den förträffliga
civilisationens oemotståndlighet! ....
Dessa småsaker betyda dock vida mindre än den
omständighet att man i Sarajevo och andra städer i Bosnien-Hertsegovina
finner vida mindre af orientens flegma och passivitet än i det
värkliga Turkiet. Här arbetas värkligen något — kanske ej så litet —,
och bosnjaken gör sig gärna tillgodo västerlandets uppfinningar och
samfärdsmedel. Jag tänker mig att mången äkta turk i Mindre
Asien fortfarande använder den besvärliga karavan-apparaten hällre
än att anförtro sig och sina varor åt den gudlösa järnväg, som
förbinder Skutari med det inre af landet och en gång, med eller
mot profetens vilja, skall knyta Konstantinopel till
Damaskus—Bagdad—Jerusalem—Kairo.
I Bosnien finnes värkligen mottaglighet och förutsättningar
för civilisation, för modernt kulturarbete. Jag vill belysa detta med
ett kanske löjligt, men dock träffande exempel: ölkonsumtionen!
Som bekant, förbjuder koran vindrickning för sina trogna,
hvilka till ersättning få löfte om sjerbet (mjöd, tiodubbelt renadt!)
i paradiset. Men om humle och malt nämner koran inte ett jota,
och då en rättskaffens israelit vid namn Feldbauer för c:a 30 år
sedan anlade ett ölbryggeri vid Sarajevo, funno muhamedanerna,
att denna saft var ljufvelig; ja, själfve valin (ståthållaren) af Bosna
var den förste att probera den läskedryck, som statskyrkan
lyckligtvis icke varit nog förutseende att förbjuda. Visserligen torkade
detta bryggeri in i bokstaflig mening, ty ödet ville att den å
afled-des, som försåg israeliten med nödigt vatten — ett hjälpämne minst
lika viktigt lör ölbryggerierna som för herrar vinimportörer —;
men idén, en gång född, kunde icke dö, och Feldbauers mantel
upptogs af en sloven. Äfven detta företag förrann i sanden, ty
då österrikarne stormade Sarajevo anno 1878, offrades bryggeriet
på militär-molochs blodiga altare. Men som en Fenix stod det upp
ur askan, och för näfvarande eger Sarajevo tre bryggerier, hvilka
— i enlighet med det moderna industrilifvets tendenser — slagit
sig ihop till en patriotisk ring för att utestänga konkurrens och
diktera priserna. Men bier tryter ej i Sarajevo, och hvar två eller
tre bosnjaker nu mera äro församlade, där är Gambrinus midt ibland
dem. — Någon motsvarighet härtill erbjuder icke t. ex.
Adriano-pel eller själfva Konstantinopel, hvars öl-drinkare uteslutande bestå
af Peras finklädda slödder.
Förklaringen är lätt funnen: Bosniens »turkar» äro icke turkar,
utan sydslaver (serbo-kroater), hvilka redan för flere århundraden
sedan antagit islam och med läran äfven orientens vanor,
klädedräkt och föreställningssätt — d. v. s. den bosniska orientalismen
är ej ursprunglig. De historiska förklaringarna (fruktan för påfve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
