Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Madame Blavatsky som religionsstifterska, af Karl af Geiferstam. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
637
Ni någonsin hört eller vet om mig. Jag har redan skrifvit till Sinnett
och förbjudit honom att offentliggöra mina memoarer efter eget omdöme.
Jag skall själf offentliggöra dem tillika med hela sanningen. Där skall
komma fram v sanningen (två gånger understruket) om madame H. P.
Blavatsky», i hvilken psykologi och hennes egen och andras omoraliskhet
och Rom och politik och all hennes egen och andras smuts en gång till
skall visas fram för Guds värld. Jag skall intet dölja. Det skall bli en
saturnalie af människosläktets moraliska ruttenhet, denna min bekännelse,
en värdig epilog på mitt stormiga lif. Och det kommer att blifva en
skatt lika väl för vetenskapen som för skandalen: och alltsammans är jag,
jag (understruket två gånger); jag skall visa mig själf i en värkligket
(understruket två gånger), som skall krossa många, och som skall ljuda
genom hela världen. Låt de psykiske gentlemännen och hvem som vill
börja på med en ny undersökning! Mohini och allt det öfriga, äfven
Indien, äro döda för mig. Jag törstar blott efter en sak, att världen
må lära känna värkligheten, hela sanningen och lära lexan. Och sedan
döden, Ijufvast af allt. H. P. Blavatsky.
Ni får trycka det här brefvet, om ni vill, äfven i Ryssland. Det
är likgiltigt nu.»
Solovyoff säger träflande om detta bref:
»Denna bekännelse är »ett mänskligt dokument», hvaråt i sanning
icke blott en konstnärlig lärare, utan äfven psykologen och psykiatern
kunna egna lifligt intresse.
Af de mänga »sanningarna» om madame Blavatskys lif, börjande
med sanningen enligt madame Jelihovski och Sinnett och slutande med
madames senaste biografers, är denna bekännelse sänd till mig, skrifven
med hennes egen hand (såsom kan konstateras af handskriftskännare),
otvifvelaktigt den intressantaste . . . Låt vara, att den innehåller ej mindre
osanning än arbeten af Sinnett, madame Jelihovsky, Olcott, grefvinnan
Wachtmeister och andra lika trovärdiga biografer och vittnen. Den är i
själfva värket artistiskt inväfd med lögn, där fins motsägelser i hvarje ord,
feberaktiga fantasier kämpa med oblyg cynism, passioner koka och fradga,
plötslig öppenhjärtighet, framkallad af förtviflan vid betraktandet af den
hopplösa situationen, omväxlar med djup, listig beräkning.»
Genom denna bekännelse och medelst berättelsen om hela
uppträdet i Würzburg krossade Solovyoff logen i Paris 1886; dess allra flesta
medlemmar skrefvo ut sig.
Solovyoff hade naturligen många obehag senare. Han lärde
känna något af de medel, h varm ed madame plägade kvarhålla sina
offer. Hon begagnade sig af madame Jelihovsky, med hvilken
hon då stod på god fot. Denna sade vid ett tillfälle till
Solovyoff, då hon önskade förrfiå honom till tystnad: »Kan Ni icke
förstå, att det alls icke är nödvändigt att vara en brottsling eller skälm
för att man skall få sitt rykte fördärfvadt och hela sitt lif förgiftadt?»
»Den vackra berättelsen blir liggande, den onda löper vidare», säger
ordspråket allt för sant. De hafva redan organiserat ett helt fälttåg mot
Er därborta. Helena har vänner och X. har en hel hop — och mycket
respektabla sådana. Och ni kan vara viss, att alla dessa aktningsvärda
människor, ehuru de ingenting veta, skola, på utsago af Helena och X.
och sedan på grund af en annans vittnesbörd, börja att upprepa de mäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
