Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Moderna förbrytare, af Scipio Sighele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
653
Denna företeelse inom det individuella lifvet upprepas inom
samhälls-lifvets kollekti vitet; minoriteterna utgöra nästan alltid ett lands ära; de
ega allt hvad majoriteterna sakna: djärfhet och häftighet. Inom
parlamenten är den lifligare, mera stridslystna sidan alltid oppositionen,
d. v. s. minoritetet. I vetenskapen och konsten äro de djärfvaste och
lifligaste konstnärer och tänkare alltid förnyarne och kättarne. Ibsen har
klart uttalat denna gamla erfarenhet i fjärde akten af »Folkfienden» ; han
öfverdrifver visserligen här som vanligt, men i hans paradoxer ligger helt
säkert mycket sant. Inom det mänskliga samhällslifvet reproduceras
förhållandet uti det individuella lifvet, att en individ, som måste värja sig
mot många, utvecklar en kraft, som han icke skulle besitta, om han
hade andra till hjälp. Nöden fördubblar den enskildes och svages
krafter, själfupphållelsedriften vaknar i all sin styrka inför faran och ger
individen förtviflans mod. Samma lag förnekar sig icke på brottets
område och måste leda därtill, att de lägsta klasserna, som ha att strida
mot mycket mäktigare motståndare, måste upphjälpa sin egen svaghet
genom våldsamhet och djärfhet i valet af medel.
Gent emot dessa båda nedifrån och ofvanifrån verkande
förbrytar-tendenser, som söka kväfva samhället emellan sitt järnhårda grepp, tänka
välmenande människor ännu på att lösa svårigheterna af denna belägenhet
i enlighet med Menenius Agrippas gamla saga, skeptikerna le åt dessa
svaga försök — och fatalisten afvaktar med lugn händelsernas gång.
Hurudan blir då händelsernas gång?
För några år sedan kastade bröderna Goncourt ut i världen en
af dessa paradoxer, medelst hvilka konstnären mången gång ger den
närsynte en bild af tingen: »Hvart fjärde eller femte århundrade måste
barbariet komma för att föryngra världen. Då en gång i Europa ett
gammalt kulturfolk i ett härligt land fick bleksot, kommo uppifrån norden
sex-fots långa jättar och föryngrade rasen. Nu för tiden då det icke längre fins
några vildar i Europa, skola arbetarne ombesörja detsamma om fyrtio,
femtio är; man skall då kalla det, den sociala revolutionen». Måhända
ha Goncourterna rätt, måhända kommer historien, denna stora afhandling
om urvalet bland människorna, att hädanefter som förut tillryggalägga
sin väg med revolutionens stormsteg.
Scipio Sighele.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
