Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Moderna förbrytare, af Scipio Sighele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
begynna. Kort sagdt, den ena är’ ett tecken till nedåtgående, den andra
tecken till ett begynnande uppåtstigande. Den förra tyder pä urartande
af en gammal vorden organism, den senare på krisen vid uppkomsten af
ett vardande och växande nytt väsen. Och därför har den förra alla
kännetecken pä gubbälderns betänksamma klokhet och försiktiga
förslagenhet, den senare alla kännetecken pä den stormande oklokheten och
djärfva dristigheten hos en varelse, spm känner sin ungdom och sina
krafter.
Därtill kommer nu en annan och sista omständighet, som bidrager
till förklaring af båda brottslighetsformerna: det förhållande, att öfver
-klassen icke genom sitt antal, utan genom sin kraft och de fasta
grund-valarne för sin makt är i majoriteten, underklassen däremot i minoriteten.
Nu är det en psykologisk egenskap hos hvarje minoritet att vara
djärf-vare, aggressivare och häftigare än majoriteten. Minoriteten måste
er-öfra, medan majoriteten endast behöfver hälla fast sina eröfringar, och
man sätter alltid in mera energi pä att förvärfva ett efterträfvansvärdt
godt eller ett aflägset mäl än på försvaret af något redan bekommet.
Segern enerverar, ätrån efter seger stegrar modet och kraften. Måhända
är denna sats, hvilken jag skulle vilja betrakta som ett axiom, blott en
social återspegling och upprepning af den psykologiska lag, enligt hvilken
människan erfar en större och kraftigare lust, om hon kämpar för att
förvärfva en lycka eller förverkliga sitt ideal, än om hon redan äger det
efterlängtade. Beaumarchais har näppeligen rätt, då han påstår att
lycka ligger i ägandet; det som det mest kommer an pä är att
människan har någonting att hoppas på eller frukta för af morgondagen.
Att önska är lifvets poesi och det är mer än poesi, det är ett
nödvändigt vilkor för lifvet. »77 y a plus de plaiser ä courir le lièvre qdä le
prend^, säger Leibnitz, och Pascal menar ungefär detsamma, då han
säger, att människans uppgift icke är att finna sanningen, utan att söka
den. Då vore visserligen lifvet för människan endast ett sökande, en
kamp utan någon eröfring, som utgjorde en tillfredsställande afslutning
på densamma. Pä ett beundransvärdt sätt uppvisar Schopenhauer på
ett ställe, att icke blott människan, utan äfven hela naturen är bestämd
till ett sökande utan ro och utan slutlig tillfredsställelse. Schopenhauer
säger: »Ingen kropp är utan frändskap, d. v. s. utan sträfvande eller
utan tränad och begär, som Jakob Böhme skulle säga. Elektriciteten
fortplantar i oändlighet sin inre själfupplösning, äfven om jordklotets
massa upptager verkan. Galvanismen är, så länge stapeln är mättad, en
ändamålslöst oupphörligen förnyad akt af själfupplösning och försoning.
Ett sådant rastlöst, aldrig tillfredsstäldt sträfvande är växtens tillvaro, ett
oupphörligt växande, till dess slutpunkten, fröet, åter blir begynnelsepunkt.
Detta upprepas i oändlighet, aldrig någon slutlig tillfredsställelse, aldrig
en hvilopunkt.» (Die Welt als Wille und Vorstellung IV’boken § 56).
Alltså är människans mål icke att: segra utan att: kämpa. Segern, som
ger henne säkerhet, icke endast, försvagar henne utan fördärfvar henne
ock. A t ju fler håll människan måste hålla stånd, ju flera fiender hon
trotsar, ju större antalet är af dem, mot hvilka hon föisvarar den
ställning som ödet och hennes egen vilja anvisat henne, desto större och
starkare är hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
