Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Om C. D. af Wirsens kritik, de andra synpunkterna, af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
672
Öm G. af UOirséns kritik.
De andra synpunkterna.
Man kan spörja: Måste en kritiker blott objektivt och opersonligt
förstå och förklara, skildra och konstatera, är han nödgad att blott vara
psykolog-estetiker? Eller har han såväl som andra människor rätt att
personligen deltaga i tidens idéstrid? Får han föra ett eget lifspatos ut
i kampen och strida därför med »krigarens uppsåt att såra och döda» ?
Det är antagligen borneradt att söka gifva ett allmängiltigt svar
härå. Utan tvifvel finnas kritici, som icke känna något dylikt behof utan
äro vetenskapsmän som andra vetenskapsmän. De se på själstillstånd
och idéer som zoologen ser på knotor och ben — åtminstone vilja
de detta.
Men det är svårare. Sympati och motvilja spela in här på ett helt
annat sätt. Driften framträder att ombilda det som är och som för
närvarande har välde till det, hvilket hägrar som ideal för ens själ. En kritiker
finner de ideal, som behärska en litteratur och en tid, vara otillräckliga
eller missledande. Ett lifspatos bildas i hans själ; han blir stridsman,
han som tendensskalden. Och detta patos kan äfven åt
vetenskapsmannen på afgörande punkter gifva den stora kärlekens och det stora
hatets skarpblick. Han blir instinktlikt känslig för ett andligt fenomens
egenskap att vara fiende eller vän till det, som är hans själs klenod.
Sådant är fallet med C. D. af Wirsén.
Men också nu uppstå svårigheter. Den kritik, som i första rummet är
ett andens korståg — hos Wirsén t. ex. kampen mot den materialistiska
världsåskådningen — och först i andra en vetenskaplig expedition, den
riskerar naturligen att för mycket dröja vid själfva fiendedraget hos’ den
motståndare, som den på en gång skall bekämpa och porträttera.
Ansiktets proportioner förryckas; viktiga karakteristiska komma kanske icke
med. Det egendomliga, själfva fysionomien kan försummas. Kritiken
förlorar måhända som porträttkonst hvad den kan vinna som
diskuterande och som personlighetsuttryck. Att blanda färgerna i afvägd skala,
blir i själfva verket ytterligt svårt. Man uppnår ett mera eller ett mindre.
Som bekant, är den store porträttkonstnären Georg Brändes
ingalunda häri utan vank och lyte; hans skrift om romantiken i Tyskland,
hvilken ju, åom helt, var lika mycket ett angrepp med 1870-talets posi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
