Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15—16 - Om C. D. af Wirsens kritik, de andra synpunkterna, af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
673
tivistiska tendens som en historia*, erbjuder ett godt exempel i sin
jämförelse mellan Novalis och Shelley. Andra synpunkter än den litterära
ha här spelat in. (Icke heller den kritik, som i denna anledning vändt
sig mot »Hovedstrømninger», har alltid lyckats blanda färgerna
propor-tionerligt; undertecknads egen anmälan i Nordisk Tidskrift 1891 af den
romantiska skolan i Tyskland, 2:dra uppl.,_ vore t. ex. icke egnad att gifva
en föreställning om min totaluppskattning af Georg Brändes — hvilket
det är mig angenämt att erkänna, på samma gång jag i sak naturligtvis
fullt vidkännes artikelns innehåll.)
Det är utan tvifvel på denna nu skildrade punkt, som den
wir-sénska kritikens hufvudbrist ligger — hvilken dock, och detta är man
mindre ifrig att påvisa, sammanhänger med dess stora sympatiska drag,
dess hängifna kamp för en ideal syn på tingen. D:r Wirséns prisvärda
ifver att uppvisa det öfvermodiga i ett anspråk, det råa i ett
åskådningssätt, det lösliga i ett resonnemang kräfver gärna för mycken plats i
förhållande till det litterära.
Men här finnes ännu en sak att öfverväga.
Den litteratur Wirsén bekämpat har. nämligen själf mycket ofta icke
varit blott »litterär» (ja, har t. o. m. stundom, som Strindberg, i sin
uti-litetsifver predikat ett löjligt förakt för de testetiska) — den har ju, som det
skönt hette, satt problem under debatt och därvid själf förfarit våldsamt
aggressivt mot ideal, som Wirsén bekänner. Således, denna litteratur kastade
själf handsken, ville själf debatten, lade själf vikten vid idéinnehållet —
och den kritiker, som icke gillade detta senare, skulle då, han ensam,
ej få vidröra det; han skulle blott vända andra kinden till, och för öfrigt.
vackert buga för hrr X:s och Y:s stilistiska charmer?
Men gjorde han nu ej detta, så måste tydligen just tendensen, som
författarne själfva gjort till hufvudsak, komma på Wirséns »klanderlista»
äfven ifråga om t. ex. genialiska arbeten af Brändes eller Strindberg.
Hvad följer häraf? Att uppsättandet af Wirsénska författarelistor,
sådana som hr E. Alkmans i ett häfte af denna tidskrift, i en väsentlig
punkt missvisar med sina två abstrakta etiketter »beröm» och »klander».
Ty då Wirsén »klandrar» t. ex. Ibsen och Björnson, men »berömmer»
en del dii minores, så följer däraf icke, att han i absolut mening ställer
de förra under de senare — någon intelligens får han väl förutsätta
hos läsaren själf? Ibsen, om hvars »kolossala genialitet» Wirsén
nägon-städes har talat! Björnson, som han nästan tyckes anse för nordens
störste nutida lyriker (se hans kritik af Brändes’ föredrag om
nationalkänsla!). Och så ofta. Nej, en dylik klanderlista visar i första rummet,
att Wirsén bekämpat en boks tendens och åskådningssätt — och blott
i andra, att han därvid omedvetet rubbat sin kritiks proportioner samt
icke kunnat med sinnesledighet undersöka och konstnärligt framställa det
* Genom sin makt öiver ungdomen och icke minst öfver dagens slagord, har
Brändes* ensidighet i detta fall — som genom sina konsekvenser blir en litterär
kardinalfråga — vunnit mycken utbredning och framträder bland annat just i en
uppsats om Wirsén i Ur dagens krönika 1886: »Vår katolskt-romantiske skald».
Kritikern tror sig helt naivt icke behöfva annat än under stilla hån — och citat ur Brändes
— visa att Wirsén är — romantiker; därmed än han fälld. Slikt är nästan väl typiskt
för 80-talets positivistiska begränsning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
