Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Trälens sånger, af Svatopluk Cech, öfvers. af Alfred Jensen. I—XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.686
“Eder far och farfar redan
denna piskas knutar känn t —
det är arf från flydda tider,
det är seklers testament.
Men i fall det Er behagar,
skaften gärna nya ord,
endast makten af min näfve
blir på edra ryggar spord. “
VIII.
Arma kvinna, du som vyssar
uti lunden grön
späda barnet och med kyssar
gör den lilles hvila skön!
låt din pilt på gräset gunga!
Jag en vaggsång dig vill sjunga,
trälamodrens bön.
“Slut ditt kära, lilla öga,
späda trälalamm!
Be’n på himlens hvalf det höga
glänsa klara stjärnor fram.
Bredvid dig din moder njuter
hvila några få minuter
efter dagens skam.
“I sin oskuld än ditt öra
fruktar ingenting,
då du dofva ljud får höra
utaf bojor rundt omkring.
Ej du anar onda tider,
att åt dig man äfven smider
järnens hårda ring.
“Ej min egen får du vara,
fast jag är din mor.
Glupskt som gamen bödelns snara
redan kring ditt lif sig snor.
Knappt din tanke hunnit väckas,
då emot sitt byte sträckas
rofdjursvilda klor.
“Upphofsmannen till vår jämmer
mänsko värdet stjäl;
tyranniets etter skämmer
redan barnets rena själ.
Eör att dig än mera fängsla,
hvarje tanke, hvarje känsla
slår man grymt ihjäl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
