Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - I den eviga snön, en fjällsaga af Karl Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7*7
och drömma där nere nu, de ha det varmt och skönt i kamrarna.
Väl att de inte ser dig här i snön, de skulle nog ha roligt åt dig då.
Kan man tänka sig, kan man tänka sig, han tror det är våren, som
sjunger genom blodet i honom — gamla tok, gamla tok, som om han
inte skulle ha vintern i blodet för alltid! De skulle skratta ut dig —
tänk bara, tänk bara så’na inbillningar, att den ljummande luften suger
honom till sig opp mot höjden, att solen spelar lockvisor för hans
ögon, hvar får han slikt ifrån, hvarifrån? Men bönderna skulle nog
arga sig, de, — en odugling är han, lat som ett svin är han, om
nätterna, när vanligt hederligt folk sofver, då flänger han omkring i
skogen, men om dagarna, när arbetets tid är, då ligger han i gräset om
våren och orkar inte röra sig, orkar bara gnida sina gnälltarmar och
locka dräng och piga till dans och syndigheter, och det vill han ha’
spis och pris för, nej, dra’ åt skogen, gamla fant, spela för fänader,
där har du svar . . .
Han har fått vind i sin tanke och storm i sina ord, då tystnar
han plötsligt och ser mot östanfjällen, och han måste skugga ögonen
med handen. Ty solen har gått upp, den står mot den blå luften
som en naken kvinna i strålande fägring, och de röda skyarne vid
horisonten, de äro som en purpurmantel af siden, den där lösts från
hennes gyllene lemmar och fallit till hennes fötter.
Tok-Johannes ser och ser. Hans ögon dricka ljuset i långa,
njutande drag, han känner en varm ström sila sig fram genom blodet
som i ungdomens första älskogsnätter, han rätar sin gamla böjda kropp
och han halfspringer upp till toppen, upp till Solklintens högsta höjd.
Solklinten, den ser ut öfver en synkrets af svindlande vidd, den
är närmast himmelen af alla byggdens fjäll. Solklinten, den sänder
hvarje år vårens första vind dit ner i dalen för att hämta honom upp
till sig. Och den ger honom hvarje vår all sina vidders härlighet och
all sin solfyllda luft till att släcka hans sinnes törst och mätta hans
tankar, de där vintern om hungra i dalen — —
Så sitter han däruppe på en snöhöljd sten, han har det lystna
leendet öfver läpparna och två strålande solar i de vidöppna ögonen.
Han talar ej, han tänker ej, han endast ser och hör. Ty där sveper
en ljum vind kring klinten, den dansar yr och lekvild kring honom,
och den knäpper på fiolsträngarna, så att de spela och sjunga af sig
själfva, som om också de voro genomströmmade af solluftens fröjd.
Han lägger fiolen till örat och lyssnar. Där drager en lätt
skuggning öfver hans panna som en fågel öfver en klar rymd. Det är
skuggan af en tanke, det är som sväfvade röda moln öfver solarna i
hans ögon. Han sätter fiolen mot bröstet, han för stråken öfver
strängarna sakta som en smekning. Det rycker i mungiporna, det skiftar
i ögonen, där molnen mörkna och han talar, med en röst som
gnolar entonigt och halfhögt öfver fiolens ackord. Han talar ord af en
underlig färg, med en vaggande rytm de skulle ej förstås, om de
hördes af folket där nere i dalarna, man skulle undra och spörja, hvar
får han slikt ifrån, hvar tar han sina ord, hvadan komma hans tankar.
Men där är ingen som hör honom, och stode ock folket rundt kring
honom, skulle han ej se det. Ty det är sitt innersta han täljer. Han
mäter sitt lif med sin längtan, och det skiftar i hans ögon–––––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
