Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - I den eviga snön, en fjällsaga af Karl Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
716 .
tjocka läppar, som stundom dragas till ett lystet leende, men
däremellan darra i ett leende, som knappt något leende är, ett maktlöst
vemodigt leende. Han har buskiga ögonbryn och ett par mörka ögon. De
ha en egendomlig blick, där är en slöja öfver dem, men de glänsa
under slöjan och spegla dagerns skiftningar troget och snabbt. På
ryggen har han en påse — det måtte ej vara mycket i den, den
dinglar mager och slankig i takt med hans steg. Och det är ingen
valstakt, den slänger sakta fram och åter som en kyrkklocka. I ena
handen håller han en lång käpp, som han vid hvartannat steg borrar ned
i snön till stöd. Men under andra armen, där har han en fiol, en
gammal nött fiol, en gammal fiol med endast tre strängar. Den bär
han försiktigt, han trycker den hårdt mellan armen och bröstet, och
handen har ett fast grepp om fiolens hals.
. Hvem han är, gubben med fiolen, vet hvarje barn i byggden
och hvarje fura i fjällen. Hela hans långa lif har släpat sig fram
däruppe mellan bärgen, han har kännt de äldstes fäder som han känner
deras söner. Tok-Johamies kalla de honom, unga och gamla.
Han har burit sina år för världen som man bär ringar på
händerna. Men de ha begynnt tynga honom. I ensamheten börjar han
känna den som bojor om hand och fot. Med värkande steg skrider
han uppför bärget, genom drifvorna på höjden, där intet träd växer.
Han talar till sig själf, medan han stiger allt högre i den friska
fjälluften, som dallrar af månsken. Han talar aldrig till någon annan
än sig själf, folket därnere i byarna har han aldrig sagt ett ord åt,
endast genom fiolen har han talat med dem. Och medan han nu
pulsar upp i snön, säger han, att det lider mot vår nu, det blir nog
en soldag i dag. Det ska’ bli vackert att se däruppifrån, hur
vårluften sträcker sig blå öfver dalarna. Det ska’ bli ljufligt att ligga och
dra’ sig i gräset igen och se på solen och höra vinden spela. Fast
bönderna nog komma att arga sig igen — gå och bär ved med dig,
gå och gör det lilla du kan för maten, den där intet arbetar, han skall
icke häller äta — men ditt arbete, stackars toker, inte är det värdt
många öre! Han ler, då han tänker på forna vårar, så stannar han
och hvilar. Han ser sig kring, det.är så tyst öfver skogen, en blå,
kall tystnad, en månskymning, som sakta hvitnar, medan de blå
skuggorna öfver snön smälta bort, som om de jämnades ut af en mjuk
pänsel. Ja, det är snart vår nu, solen är redan tidig af sig om
morgnarna, säger han och sätter sig åter i gång. När han så har klinten
tätt framför sig, skiftar rymden redan i rödt bort i öster, och
månskäran står blekhvit mot de högre rymdernas klara blågröna. Han
stannar åter, för att hämta krafter till de sista stegen och vänja ögonen
vid de ljusnande viddernas glans.
Då talar han åter, i tankar. Orden komma doft som fjärran ur
ett mörker, de äro otydliga, som om de förlorade sig och gingo vilse
i det tofviga skägget. Då de så göra sig fria och bli tydligare, ha de
en sällsam bruten klang. Hans blick går långt bortom de fjärmaste
fjällryggarna, och han får vemodsleendet öfver de lystna läpparna.
— Hähå jaja, stackars toker, ja! säger han. Hvad ska’ jag här
i bärgen — är det för gamla ben, det? Gamla toker, ja — de ha
nog rätt där nere i gårdarna, du är nog en gammal tok, du. De ligga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
