Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - I den eviga snön, en fjällsaga af Karl Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7^
närmare, han spelar dem fast där, bakbenen äro som fastfrusna,
svansarna piska snön och frambenen rycka och famla, det gnäller, det
tjuter och kvider ur de vidöppna röda gapen, de stå där i en tät klunga,
med höjda nosar, med grinande, blottade betar. Då skrattar
Tok-Johan-nes, och han talar till dem, med en röst som har vårstormens makt
och hånglada klang.
— Som vargar, som utsvultna, tjutande vargar! säger han. Hörden
I min röst i skogen? ropar han. Hvar kommen I ifrån — ären I ej
kött och blod, efter jag kan tygla er med spelande? Ärenl endast
mina tankar, efter jag har makt att låta er dansa för mig? A-å, lugna
nu. Så-ja! Hvarför tjuten I, mina tankar små, mina små barn —
kanske hungren I ? Kanske han I hungrat länge ? Men hvad hungren
I efter? Är det efter kött, varmt mjukt kött, rödt, rödt? Och efter
blod, saftigt blod, ännu rödare! Här han I hela min tiggarepåse, hela
mitt dagliga bröd — lite’ torrt är det, egentligen bara ben, men det
skall jag lefva på, säger folket i dalen. Eller är det något annat I
hungren efter — efter att hugga era hvassa klor och era starka tänder
i små oskyldiga lam — eller i senfulla människokroppar — i
människorna som hata och förfölja er? Efter att hämnas — att njuta —
att lefva? Det är väl så, mina tankar små. Men när skolen I
hämnas — när skolen I lefva utan hunger? Dö skolen I — jag skall
hetsa er till döds som I hetsat mig, jag skall spela er från vettet och
i skolen slita ihjäl hvarann, jag har väl än kraft nog att tygla er med
spelande. I han jagat mig länge nog nu, jag vill ha fred för er, jag
vill ha ro att dö, I han ju aldrig gett mig ro i lifvet, jag vill dö i
frid, en kväll i skogen —- tyst, tyst — en kväll om våren — när det
spelar i skogen — när det doftar —- —
I en snyftning dog hans röst bort. I en suck sjönk han ned i
snön, och fiolen föll ur hans hand. Ett hvitt moln tog bort solen
från hans ögon, och på solklintens topp, i den eviga snön, slets hans
gamla kropp i stycken af de utsvultna vargarna, medan vårstormen sjöng.
Karl Erik Fors slund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
