Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - I kyrkans ödmjukhetsskola, af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
målsmän, påfvarne i Rom, att de under namn af Guds tjänares tjänare hafva upphäft sig till
härskare öfver konungar och folk. Men då kyrkan så gjort, har hon missförstått sin
uppgift. Hon har hyllat en falsk ödmjukhet, som ingenting annat varit än högmod.
Från dessa villovägar leddes kyrkan bort af Luther och fördes åter in på sin enda
sanna och rätta väg.
I den mån kyrkan hyllat ödmjukhetens tjänstelära, i samma mån äger hon rätt
att fordra ödmjukhet och vördnad af bildningens målsmän och de institutioner, som från
början fostrats i hennes sköte. Ty vi alla, så väl kyrkans män som lekmän, för så
vidt vi hylla en kristen, en modern bildning, måste i samma mån ställa oss på den
ursprungliga kristendomens lifsgrundval. Kristendomen har gent emot hedendomen
icke makten, utan tjänsten såsom princip för sin verksamhet.»
Det är bekvämt, men därför icke sant att sätta likhetstecken mellan
kristlig och modern bildning, barockare är det att söka inbilla sig och
andra, att modern bildning är synonym med kyrkokristen bildning, eller
att kyrkan fått sin makt, tack vare sin ödmjukhet, sitt tjänande af alla,
eller att kyrkan endast nägon(!) gång förirrat sig från ödmjukhetens väg
samt att sedan Luther, som i parentes sagdt, väl’ icke alltid var så
förfärligt ödmjuk af sig, återfört kyrkan in på dess enda sanna väg,
den hela tiden befunnit sig kvar där. • Åh nej, hvar och huru våra
ärevördiga statskyrkor än må traska omkring med sina biskopar och
höga prelater och klerikala tendenser, icke förirrar den sig ofta in på
ödmjukhetens väg eller antager en tjänares skepelse.
Vid sidan af alla dessa djärfva kyrkliga blomstermålningar, ljuder
nästan menlöst, herr professorns naturtrogna skildring af. ett universitet
— måhända närmast hans eget, — som intet annat än »ett samhälle
af lärare och lärjungar, som söka att i ödmjukhet nalkas naturens och
människolifvets gåtor samt böja sig för de verkliga fakta, sådana de te
sig inom naturen och människolifvet, inom historien och det lefvande
samhällslifvet».
Hur betänkliga än dessa biskopliga och professorliga förmaningar
äro rent teoretiskt, så ställer sig saken naturligtvis ännu värre, när man
betänker, huru denna ödmjukhet, denna undergifvenhet och vördnad för
kyrkan skulle gestalta sig i det praktiska lifvet. Se litet närmare pä
dessa stela trängbröstade biskopar, som allt talrikare bestiga Sveriges
biskopstolar och i jämförelse med hvilka en Johansson och Rundgren
äro riktiga ljus i humanitet, fördomsfrihet öch upplysning, eller pä dessa
själfbelåtna sockenljus af mindre än halfbildade landsbygdspräster, med
egentligen ingen annan andlig och human underbyggnad än den som
bibringas vid de akademiska prästfabrikerna och på hvilka man nästan
oftare än pä deras hörsamme tjenare folkskollärarne kan tillämpa
biskopens ord: »Det ser ofta ut, som om den unga begåfningen i stället för
att mana till ödmjukhet lockade att i uppblåst väsende söka ersättning
för verklighetens torftighet.» Säg sedan, om det är troligt, att
undergif-venheten för den institution, som praktiskt och faktiskt representeras af
sådana individer och sådana åskådningar, skall varda till gagn för
folkskolan och dess högviktiga mål. Det har i ett föregående häfte (nr 11
—12) af denna tidskrift lemnats en belysning af huru folkskolan har
det redan nu under kyrkans öfverhöghet. »Verklighetens torftighet»
lockar minsann icke till större underkastelse under kyrkan, utan manar
tvärtom allvarligt till att med mera kraft och anfallsvis göra front mot
de klerikala inflytelserna.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
