Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Ännu ett stycke anti-teologi, af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
724
^nnu ett stycke anti-teøløgi.
E. D. Heüman: Ritschlianismen och församlingen eller hedendomen i helgedomen
Föredrag. (1895.)
Nu veta vi det. I sin famösa stridsskrift, hvilken icke torde
befinna sig särdeles långt frän den dolda linie, där de oblyga
smädeskrif-ternas gräns går fram, har hr Heüman upplyst oss om, att vi skola grunda
vårt andliga lif pä renlärighetsteologiens fundament. Han har ock haft
godheten ställa det framtidsperspektiv, han drömmer om, i sä skarp
bengalisk belysning, att man fått se åtskilligt där, som man knappast
trodde, att det alltjämt skulle flyttas öfver i ett dylikt perspektiv, t. ex.
avogheten mot naturvetenskaperna, hvilka — det är nu visserligen sant
— icke gjort teologien några synnerligt stora tjänster. Men hr Heümans
skrift är äfven af psykologisk betydelse. Ty den visar på ett ovanligt
slående sätt, huru naivitet och myndig fordringsfullhet kunna förenas till
ett ganska imponerande helt, till den stridbara tro, hvilken icke tycker,
att fred är det bästa, »men att man något vill». Eller skulle det
möjligen icke vara naivt att i slutet af nittonde århundradet häfda, att den
andliga kulturen skall byggas på renlärighetsteologiens grund? Och är
det kanske icke någon så öfverdrifven fordran den, att dessa kättarteologer,
Ritschlianerna, skola förföljas såsom sannskyldiga satans barn?
Hvarifrän hemtar hr Heüman sitt så dristiga mod, hvilket kommer
honom att lossa skott pä skott mot motståndarna? Ett par rubriker i
hans föredrag, hvilka för hans ögen tydligen stå tecknade med eldskrift
mot evighetens bakgrund, gifva härom en vink. Bibeln och Kyrkans
bekännelse, de äro auktoriteterna, som göra’t och skola göra’t. De äro och
skola alltjämt vara de pä samma gång högsta kunskapskällorna och högsta
lifsnormerna. Protestantismen mot detta uppfattningssätt är nu visserligen af
nästan lika hög ålder, som den protestantism, detta själf en gäng innebar,
men renlärighetsteologiens hud är beundransvärdt seg, sä seg, att den
nog, trots alla risporna i den samma, länge än skall hälla i hop. Då vi
i. Oljande ämna upptaga ett par grundtankar ur hr Heümans skrift
till kritiskt skärskådande, tro vi alltså ej, att teologien därigenom skall
Jfr Nordisk Revy, julihäftet 1895. Jag begagnar tillfället anhålla, att man
icke ur den 1 angifna häfte förekommande uppsatsen om tro och vetande drager några
slutsatser om docent F. von Schéeles åsigter rörande detta spörsmål. Det föredrag af
honom, hvilket föranledde min uppsats, lär af mig blifvit »groft missuppfattadt», såsom
foredragaren upplyst mig om. För den själfva saken vidkommande tankegången i min
uppsats är denna missuppfattning betydelselös. Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
